Starka individer men i samarbetegammaldags. Lydnadsidealet är föråldrat: den passiva lydnaden var en mer ändamålsenlig dygd i det feodala samhället, än det någonsin kan vara i demokratier. Nu är kravet i stället en aktiv social idealitet: inordning och ej blott underordning.
Vår tids samhällsordning bygger nämligen på självbestämmandeförmågan, i det den ger medborgarna en kollektiv självbestämmanderätt. Och även i andra hänseenden än det politiska: varje människa i vårt moderna samhälle står ensammare än förr – hon har icke längre en intim, solidarisk trängre krets att lita till som förr till släkten, bygden och kyrkan. Hon måste därför kunna på ett helt annat sätt planera för sitt handlande och ha utblick över sina livsmöjligheter samt ta långt flera beslut på eget ansvar. Men samtidigt har den nutida människan en rikare variation av sociala relationer till en vidare krets: hon har flera arbetskamrater, hon deltar i yrkes- och intresseorganisationer och i ideella och politiska rörelser, hon har i sista hand medansvaret för hela samhället. Överallt behövs det att hon är uppfostrad till öppenhet och företagsamhet, till individuell aktivitet inom ett vidsträcktare samarbete: ram. Tag som exempel bara detta enkla: man behöver kunna tala, men i skolan lär man sig bara att svara. I just detta hänseende skilja sig, som bekant, svenska barn ofördelaktigt från utländska. Att skolan har åtminstone en del av skulden bevisas därav, att unga arbetare i sina föreningar lärt att uttrycka sig mycket bättre och ledigare än jämnåriga studenter.
En målmedveten fostran till socialt ansvar, till mänsklig öppenhet, till mera levande gruppkänsla och till ökad förmåga av konfliktfri samlevnad är nu påkallad även av hänsyn till barnens framtida liv såsom familjebildare och föräldrar till en ny generation. Det krävs en omriktning av barnens karaktärsfostran för att motarbeta den falskt individualistiska egocentricitet, som nu ofta ställer människorna ensamma även i deras intimaste förbindelser och som bl. a. gör dem oförmögna att leva i helgjutna äktenskap. Att leva ett gemensamhetsliv är
