Det räcker emellertid icke med ett rationaliserat yrkesval i och för sig. Därefter måste var och en även verkligen ges möjligheter att utbilda sig till det yrke han ägnar sig för. Det torde numera i princip råda allmän enighet om att hela lärlingsväsendet måste organiseras på ett sätt, som bättre svarar till de ungas utbildningskrav. Vägarna ut i yrkeslivet få icke vara stängda. I vissa fall måste de unga ges ekonomiska möjligheter att kosta på sig en utbildning, om denna icke ger dem inkomster under utbildningstiden. Alldeles särskilt viktigt är naturligtvis detta sociala krav vad gäller de högre teoretiska studier, som förutsätta en mycket lång och kostsam skolgång. Här måste samhället ekonomiskt träda emellan: ej blott hålla utbildningsanstalterna kostnadsfria utan även betala levnadskostnaderna under studietiden.
Först då detta förverkligats, är bottenskoleidealet genomfört. Att blott lägga studiegången öppen från småskolan och uppåt är, som alla väl erkänna, halvgjort arbete.
Vi behöva alltså många och tillräckligt stora studiestipendier för att låta begåvningarna ur alla samhällsklasser komma fram till de studier, som de äro särskilt ägnade för och intresserade av. Därvid avlyftes även en väsentlig del av den familjeindividuella kostnaden för dessa barn. Och genom att göra regel av undantagen, skulle vi då vidare på ett väsentligt sätt börja bryta själva den skadligt otidsenliga klassdifferentieringen mellan yrkena. Det räcker därvid icke att ge några fattiga barn friplatser i läroverken, ett fåtal studenter små studiestipendier och ej heller att lämna ut ett mindre antal räntefria studielån. Stipendierna behöva göras stora nog att verkligen bekosta uppehället under studietiden. En "friplats" garanterar ej, att en fattig pojke eller flicka också får undandra sig plikten att försörja sig själv.
Kostnaderna borde principiellt ej avskräcka: dessa utbildningsstipendier från det allmännas sida kunna verkligen ses som en investering – det gäller ju att sätta dessa unga i
