ser dessutom i deras förverkligande en grundval och en förutsättning för även arbetet på de enskilda människornas förbättrande. Denna moral vägrar att vara endast en reaktionär undanflykt.
Vridningen av hela vår socialpolitik från att som hittills vara symptomatisk till att bli profylaktisk, barnavårdande, familjevärnande är motiverad i och för sig, men den blir livsnödvändig i närvarande befolkningspolitiska läge. Man kan därför icke fritaga sig från en sakdiskussion. Det är sant, att mångt och mycket av detta kostar stora pengar. Den frågan kan resas. om nationen verkligen har råd att uppföda så många barn som dess fortsatta existens kräver, och om den därvid har råd att ge barnen så goda bostäder, så tillräcklig föda, en så väsentligt förbättrad hälsovård och uppfostran, som här krävts. Ett nekande svar på denna fråga skulle innebära konstaterandet av ett mycket sorgligt faktum. Det skulle betyda att vi erkänna oss stå maktlösa inför avfolkningshotet.
Den saken är nämligen tillräckligt utredd, att vår befolkningsutveckling för närvarande har en sådan riktning och de sociala orsakerna till familjens tilltagande sterilitet en sådan natur, att om icke åtgärder bli vidtagna av den allmänna typ och den ungefärliga storleksordning, som vår fördelningspolitiska och socialpolitiska diskussion anger, så är det inte stort hopp om den svenska folkstammens bevarande. Det är inte säkert, att ens en så pass kraftig barnavårdssubvention, som innebäres i de här och i nästa kapitel föreslagna åtgärderna, skall visa sig tillräcklig såsom förutsättning för att vända fruktsamhetsnedgången i en ny och tillräckligt kraftig uppgång. Vi böra på denna punkt tänka klart och inte falla offer för lättsinniga illusioner. Särskilt bör understrykas, att om ingenting tillräckligt radikalt göres under de närmaste decennierna medan vi ännu ha en stark besättning av de fruktsamma och produktiva åldrarna, komma därefter alla befolkningspolitiska åtgärder att möta dels det hinder, som ligger i en allt mindre
