Socialpolitiken ej "kommunism"besättning av just de fruktsamma åldrarna, dels det hinder av ekonomisk natur, som ligger i den därefter oavbrutet växande bördan av de övertaliga åldringarnas försörjning.
Vår redogörelse för arten av de fördelningspolitiska och socialpolitiska åtgärder, som framstå motiverade av omsorgerna om folkstockens kvalitativa och kvantitativa uppehållande, är naturligtvis ej avsedd att vara något som ens liknar ett sista ord i saken. Alla dessa frågor kräva fortsatt grundlig utredning. Vi ha blott efter bästa förmåga sökt ge en sammanfattande, enhetligt upplagd planritning över de socialpolitiska, fördelningspolitiska och befolkningspolitiska sammanhangen. Vid dessa stora reformers förverkligande blir det naturligtvis ständigt en fråga om etapper, grader och även alternativ. Men i den fortsatta befolkningspolitiska diskussionen, som kommer att fylla hela nästa generation, gäller det dock att söka hålla även den siktlinje mot framtiden klar, längs vilken förverkligandet målmedvetet skall gå över detaljrika dagsprogram.
Då praktiska förslag sådana som våra i en viss – och som det vill synas hastigt minskande – del av den borgerliga pressen utan vidare avvisas såsom fantastiska och "kommunistiska", kan det vidare vara skäl att här erinra om att de i stort sett blott innebära ett fullföljande och rättvridande av just de socialpolitiska ansatser från föregående generation, som kanske mer än andra uppburits av gillande långt in i det borgerliga lägret, och att de som framtidsförslag stödjas av en hel mängd rent tekniska skäl, till vilka vi blott lagt det befolkningspolitiska som ännu ett. Det är vår förtröstan, att man dock icke i längden numera kan skrämma en socialt någorlunda bildad publik med allmänna fraser om "kommunism", som man förr skrämde barn med sotarn. Åtminstone varar förskräckelsen inte längre än till dess man får klart för sig, vad denna "kommunism" i praktiken går ut på. Och effekten kan då bli den alldeles motsatta.
Men icke allt behöver heller kosta pengar. En icke oväsentlig
