Barnen i den gamla familjenoch grejor som de i framtiden skulle komma att bruka. Naturligt gick leken över i arbete, naturligt mognade deras världsåskådning. Och den bibehöll sin jämvikt, ty världen runtomkring dem var fast och fullständig, den var mer eller mindre en sluten social organisation. De växte upp i just den arbets- och livsmiljö de för framtiden skulle tillhöra. Alla deras värdeskalor blevo fasta.
Hela deras värld var statisk. Så också deras mänskliga relationer. Man umgicks med sin släkt och socknen; även som vuxen och gift utökades eller förändrades icke nämnvärt kretsen av ens sociala kontaktmöjligheter. Detta betyder en oerhörd – här naturligtvis något överdriven men "idealtypisk" – olikhet mot vår tids förhållanden. Man kan här verkligen tala om en uppfostran, som var ändamålsenlig för den tidens sociala förhållanden. Familjeorganisationen var ändamålsenligt avpassad ej blott för den av naturförhållandena och tekniken bestämda produktionsordningen, utan därmed även för det växande släktets fostran till de färdigheter och livsvärden de skulle ha behov av såsom vuxna.
Detta är icke en reaktionär skönmålning av gamla tiders förhållanden. Vi veta hur uselt och fattigt folk levde förr, vi känna den stank av smuts, nöd och instängdhet, som stiger ur hävderna. Vi önska oss icke tillbaka, och en sådan strävan vore för övrigt omöjlig att uppfylla. Men för att förstå den sociologiska utvecklingen och de nutida problemen måste man hålla klart för sig, hur mycket friare från slitningar en dylik statisk tillvaro kunde vara då valmöjligheterna voro så mycket färre och livserfarenheterna så mycket mindre variabla, samt hur den sociala institution, som genom århundraden någorlunda ändamålsenligt anpassat sig efter de bestående förhållandena, sedan får en traditionens makt över vårt tänkande, som det vill starka ansatser och nya sociala insikter till för att kunna kämpa sig fri från.
