framhävts är detta icke ens allmänt riktigt. Det berodde i stället på att dessa förändringar nu voro mera ensriktade och därför kumulativa till sin verkan. De skilde sig i det hänseendet från de sporadiska (t. ex. missväxt och hungersnöd), de byggde upp en social tendens. Det berodde vidare på att dessa förändringar – som i fortsättningen sammanfattningsvis kallas "industrialiseringen" – just hade den naturen, att de förändrade villkoren för människornas arbetsfördelning. Från familjesociologisk struktursynpunkt är detta nämligen det viktiga, att för ett allt större flertal familjer den relativa graden av självhushållning kraftigt minskades. Familjen såsom relativt sluten produktions- och konsumtionsenhet sprängdes genom en alltmera utvidgad, en så småningom hela samhället omfattande arbets- och funktionsdelning. Penninginkomsten trädde allt fullständigare i den omedelbara konsumtionsproduktionens ställe.
De därmed förbundna familjesociologiska förskjutningarna kunna följas efter växlande linjer, beroende på den synpunkt man väljer vid sin analys. I det följande studera vi närmast de av dessa förskjutningar, som resa de starkaste kraven på socialpolitisk nyanpassning: den ökade sociala rörligheten, arbetsgemenskapens upphävande, hemproduktionens inskränkning och därmed särskilt kvinnornas och barnens ekonomiska isolering och tilltagande sysslolöshet, familjeförsörjarens förstärkta makt tack vare att det produktiva arbetet alltmera fullständigt övergår till honom ensam och han därmed får den omedelbara dispositionen över den numera viktigaste arten av familjeinkomst: kontantinkomsten.
Den dynamiska oro, som sätter in med industrialiseringen och övar sin upplösande verkan på den gamla familjens struktur, fyller hela det borgerliga sekelslutet och kvarstår ännu. Familjens desorganisation är det socialt kanske djupast rotade kännetecknet på denna tid såsom socialhistoriskt övergångsskede. Vissa utslag av denna desorganisation – såsom t. ex.
