Den patriarkaliska familjens upplösningjust den extrema barnbegränsningen – ha först på allvar framträtt under efterkrigstiden, trots att vissa av orsakerna förelegat redan tidigare och även givit sig till känna såsom en tendens. Orsakerna ha emellertid måst ansamlas, tendensen kumulera sig och hela fenomenet socialpsykologiskt skapa sin resonansbotten i en förändrad inställning hos de handlande människorna själva, förändrade konventioner och ideal. Ansatsen tar en viss tid, men när den så utlöses i en utveckling bärs denna upp av hopsparad social energi. Vi ha sannolikt ännu icke på långt när sett slutet av dessa industrialiseringens efterverkningar på familjens sociologiska struktur.
Familjen såsom social form för mänsklig sammanlevnad befinner sig således alltjämt i färd med att "anpassas" efter sina nya ekonomiska villkor. Anpassningen är icke på långa vägar färdig; i vissa hänseenden är den anpassning, som skett, därtill alldeles avgjort en "felanpassning", som måste rättas till om icke felen skola bli bestående eller i alla händelser anpassningsprocessen fördröjd. Under tiden hopa sig tecknen på familjens desorganisation. Detta bör nämligen vara en huvudsynpunkt i vår analys: att individuella och sociala slitningar uppstå, när disharmoni råder mellan en social – i detta fall familjen – och dess betingelser i det totala ekonomiska och sociala liv, där institutionen har sin plats skon: tillvarelseform. Det har uppstått vad de anglosaxiska kalla "a lag" (eftersläpning) – ett glapp i utvecklingshastigheten för de bägge sociala företeelserna: familjeliv och ekonomiskt liv. Familjen blir efter i utvecklingen och därför desorganiseras den. Den desorganiseras desto mera, ju mer man hämmar dess utveckling.
Familjen är nu i sociologisk mening en passiv traditionsform utan social egenrörelse. Det ekonomiska livet innesluter däremot en drivande kraft: tekniken. Den tekniska utvecklingen kräver ständig nyorganisation av de mänskliga sammanlevnadsformerna. Familjen är därvid en särskilt stel social form. Den
