kunna dessa krav växa till farliga ressentiment. För att här tills vidare blott ta ett exempel: vilken olidlig makt fick icke helt plötsligt fadern över en sons eller dotters yrkesval och yrkesutbildning. Hela problemet om yrkesvalet var i själva verket alldeles nytt: skapat genom industrialiseringen, arbetsfördelningen och den ökade rörligheten. Då det nu uppträder, vilar makten huvudsakligen hos fadern och, märk väl, valet måste av honom avgöras personligt utan stödet och begränsningen av genom långa tider stadfäst tradition.
För denna familj, reducerad till konsumtionsenhet och med försörjningsbördan på detta ensidiga sätt lokaliserad, blir det allt svårare att upprätthålla illusionen om familjemedlemmarnas samfällda ekonomiska intresse. Med hela mängder av moraliserande talesätt söka vi förgäves täcka över det faktum, att inom familjerna tvärtom bestå starka ekonomiska spänningar. Karakteristiskt för denna övergångstyp av familj var nog just grälet om hushållspengarna, som antagligen i sin mån förgiftade merparten av 1800-talsäktenskapen.
Vissa ansatser till nyordning av äktenskapsinstitutionen måste under sådana förhållanden redan tidigt framträda som en reaktion mot familjens förändrade livsbetingelser. Närmast såsom utslag av sådana tendenser har man att betrakta lagstiftningsreformerna om gift kvinnas ekonomiska rättigheter och än mer upphävandet av mannens målsmanskap över hustrun samt hennes inställande såsom fullt medansvarig för barnen (detta skedde dock så sent som 1920). Under tiden har även hela kvinnoemancipationsstormen vuxit fram. inneslutande en mängd krav på politisk medborgarrätt och framför allt krav på ekonomiskt oberoende, helst vunnet genom eget förvärvsarbete.
Kvinnoemancipationen är således i huvudsak att betrakta såsom ett svar och en protest emot en genom industrialiseringen skedd maktförskjutning till mannens förmån. Kvinnorna i den förkapitalistiska familjen hade varit icke svagare utan betydligt starkare än kvinnorna under övergångstiden. De hade ägt så
