ej i upplysande, skulle vi sannerligen ej ha benämnt våra förslag till förbättrad bostadsinspektion, till olika slags utvidgad barnavård (t. ex. ordnad hälsokontroll i skolorna), till en rationaliserad yrkesrådgivning och till större ekonomiska understöd för de ungas utbildning o. s. v. för "starkare ingrepp i det familjeindividuella konsumtionsvalet", allra helst vi väl kunnat förutse att en sådan öppenhjärtighet naturligtvis skulle komma att utnyttjas av personer, som gärna vilja komma åt sådana förslag i största allmänhet men ogärna vilja uppträda emot dem.
Men nu ha vi skrivit i upplysande syfte och det inte minst just på denna punkt. Förbättrad bostadsinspektion, liksom en mängd av all den socialpolitik vi sedan ett halvt sekel så småningom fått, är en inskränkning av familjernas fria konsumtionsval, och då bör det även sägas ut. Så mycken ofog, som just för närvarande bedrives i vår offentliga diskussion med begreppen "frihet" och "tvång", är det ett allmänt sanningsintresse, att man här utan opportun räddhåga för ordens känslomässiga valörer går rakt på sak och söker driva hem de enkla, allmängiltiga satserna: att frihet och tvång icke motsäga varandra; att friheten i varje ordnat samhälle tvärtom förutsätter ett tvång, som värnar friheten; att det ständigt är frågan om en intresseavvägning mellan somligas frihet och andras frihet; att samhällsutvecklingen oavbrutet i sig bär förändringar, som öka möjligheterna för vissa att missbruka sin frihet till ökat tvång över andras frihet, vilket blott kan mötas genom att de förras frihet blir inhägnad genom samhälleligt tvång i syfte att värna de senares; att de allmänna och lösa frihetsargumenten därför böra misstros, emedan de oftast äro de frihetsbesittandes metod att utan sakdiskussion få behålla sina möjligheter att förtrycka.
Familjernas förändrade sociala struktur har således på många vägar stegrat familjernas kostnader för barnen och samtidigt, främst genom att valmöjligheterna ökats och traditionens makt
