Barnen måste frigörasminskats, även stegrat deras makt över hur barnen livsinriktas. Om nu bland annat av befolkningspolitiska skäl familjerna! kostnad för barnen minskas, är det naturligt att samtidigt även i viss mån föräldrarnas alldeles obegränsade makt över hur barnens liv gestaltas, inskränkes. Det är befogat, så länge det sker i barnens intresse. På denna väg äro vi sedan länge inne och alla fortsatta framsteg på barnavårdens, barnuppfostringens och ungdomsutbildningens område komma att innebära ett fortsättande efter samma linje. –
Vid bedömandet av familjens förhållande till barnen bör även beaktas en annan betydelsefull faktor i den pågående industrialiseringen: den ökade sociala rörligheten. Uppväxtmiljön är mera sällan än förr likartad med den senare levnadsmiljön. De få och fasta sociala relationerna ha ersatts av ett otal skiftande. Släkten och bygden binda icke så starkt individen, och med hänsyn till den socialt utvidgade arbetsfördelningen vore detta heller icke ändamålsenligt. En särskilt för familjesammanhållningen viktig synpunkt är därvid, att de olika familjemedlemmarna nu normalt ha olikartade sociala anknytningar och förvärva starkt skiftande livserfarenheter. Detta medför givetvis, att illusionen om den fullkomliga enhetligheten inom familjen måste uppges. Ett visst spelrum för intressebrytningar uppkommer även härigenom. Att inte låtsa om dem vore att hyckla.
Denna rikare variation i de mänskliga förbindelserna samt den omnämnda utvidgningen av valmöjligheterna och den större rörligheten överhuvudtaget innehålla även ett memento för vår socialpolitiska strävan att nyanpassa familjeformen. Uppfostran måste först och främst mera fatta i sikte att rusta människorna för deras rörligare liv. Det fordras, att vi fostra våra barn till helt andra grader av självständighet, av egen beslutkraft, av psykologiskt oberoende än förr var nödvändigt. Vi ha berört detta behov i samband med skolans uppfostringsideal. Samma ledlinjer böra emellertid beaktas på ett mycket tidigare
