Uppfostringssituationen är ohållbarav familjeinstitutionen, som industrialiseringen fört med sig: hemmen ha upphört att vara så ändamålsenliga som uppfostringsmiljö.
Arbetsgemenskapen är upphävd. Produktionen är lösgjord från hemmet och dessutom så specialiserad och komplicerad, att barnen inte kunna deltaga. Deras deltagande i ett specialistarbete – om det nu vore möjligt – skulle heller inte ha samma fostrande, livsorienterande värde som arbetet inom det gamla självhushållande familjekollektivet hade. Vi bli tvungna att hitta på leksaker: byggbitar, tåg och bilderböcker; det är redan en hel konst och kommer att bli en vetenskap. Ett modernt barns myckna leksaker äro inte i första hand ett bevis på vår större barnkärlek. Det är snarast en följd av att de vuxnas liv stängts för barnen, vilkas eget liv därför blivit fattigare. Hur skulle barnen kunna lära sig enkla former och naturlagar utom just genom att själva handskas med olika slags material?
Vad vi nu ha svårast att ge barnen medelst hela den artificiella leksaksvärld, som vi tillskapa såsom ersättning för den rika verkliga, det är tidiga upplevelser av helheten, fullständigheten, realiteten hos kulturmiljön. Vidare ha vi svårt att finna en kontakt med den framtida livsomgivningen, svårt att lära dem samarbete och ge dem fostran till jämvikt i sociala relationer. Men denna kulturorientering skall ju just bilda attityderna, värdeskalorna eller, om man så vill, moralen. Blir denna alltför familjeindividualistisk, så blir även den framtida livsanpassningen svårare. Allra svårast ter sig uppgiften givetvis i den moderna miniatyrfamiljen: ju flera någorlunda jämngamla barn, desto mera av verklighet, fullständighet och kollektivitet i sociala relationer.
Den traditionella barnuppfödningen är numera irrationell framför allt under tiden till skolåldern. Hemmet är alltför fattigt som social värld för de små. Att behålla barnen helt i hemmet var ett rationellt tillvägagångssätt (och är det än, där de gamla förhållandena bestå mera orubbade, som i
