Barnkammarskolankallas de i England, som varit föregångslandet, och i Amerika, där de särskilt målmedvetet organiserats som nödvändiga pedagogiska och sociala institutioner – bli sakkunnigt skötta och frikostigt underhållna.
För att förverkliga detta sociala och pedagogiska reformprogram att sätta alla klassers barn i tillfälle att få tillbringa en betydelsefull del av sin dag i ändamålsenligt inrättade storbarnkammare med lämpliga leksaker och med jämnåriga kamrater kommer det att krävas mycket arbete, till en början upplysningsarbete. Det går emellertid icke längre att avfärda detta behov med ett antal barnkrubbor, vilka, om än välskötta. blott äro avsedda som parkeringsplatser. Syftemålet med barnkammarskolorna är ett annat, är i första hand pedagogiskt, och därför måste även det inre arbetet ordnas annorlunda och huvudvikten läggas på den psykologiska fostringsuppgiften. Samhället står således nu inför uppgiften att sörja för att ett tillräckligt antal sådana barnkammarskolor skapas och att de hållas i nivå med de kvalitetskrav, som måste resas. Folkskolan har här sin stora chans. Det skulle gälla att vidga skolan nedåt till att omhänderta även de ännu icke skolpliktiga barnen.
I England har detta delvis redan skett. Där har i den stora skolreformen av 1918, som i huvudsak innebär en reglering och utvidgning av statens ansvar för skolväsendet, inryckts en förordning, att då en kommun önskar arrangera dylika barnkammarskolor, staten bidrager med halva kostnaden. På en hel del ställen ha också dylika underbyggnader till folkskolan kommit till stånd. Visserligen har den sittande konservativt"nationella" regeringen snålat mer än avsett med bidragen, men så har också arbetarpartiet svarat med att hårt driva fram barnkammarskolorna som en viktig punkt på sitt program.
Då man i vårt land ofta känslomässigt motsätter sig en utveckling efter denna linje beror det delvis på att saken otillräckligt diskuterats. Det brister helt enkelt i fråga om kunskaper. Vad som först och främst påfordras är därför
