del av hustruns gärning. Man får inte glömma, att den tidens barn dels mer skötte sig själva, dels togos om hand av många andra än modern: anförvanter, syskon samt icke minst fadern, som hade betydligt större andel i barnens fostran då än nu.
När industrialiseringen kom och tvingade till förvärvsarbete utom hemmet, var det ganska naturligt att det huvudsakliga ansvaret därför föll på mannen, då ju hustrun faktiskt var mera bunden till hemmet genom den rent fysiologiska moderskapsfunktionen. Barnsängarna voro ganska täta. Så sent som omkring 1880 födde nästan var tredje gift kvinna i åldern 15–45 år barn varje år (nu endast var åttonde). När hustrun närmast av dessa skäl fått hemarbetet på sitt ansvar, bands hon ytterligare till hemmet genom att detta arbete i början industrialiserades och rationaliserades relativt sakta. Det är emellertid väl värt att lägga märke till att det är detta kortvariga övergångsskedes fördelning av arbetsfunktionerna inom familjen, denna sönderfallande patriarkaliska familj, som fått prägla vår mönsterbild av "kvinnans plats är i hemmet" – "kvinnan" här alldeles bestämt tänkt i motsättning till mannen, som ju tidigare dock även han i allmänhet haft sin plats där. Äldre och mera lysande äro inte flertalet av våra konservativa familjeideal.
Men om nu förutsättningarna för denna bundenhet radikalt förändras, måste vi då inte på nytt förändra även vårt tänkande i dessa frågor om kvinnans "naturliga" arbetsfält? Dessa förutsättningar ha redan väsentligt förändrats. Familjerna ha för det första blivit mindre, barnsängarna äro mycket färre till antalet och ta därför mindre tid, de överlevande barnens antal är i allmänhet långt mindre, trots att barnadödligheten förr hårt reducerade kullarna. Och som vi visat i tredje kapitlet har tendensen kraftigt gått till en mera koncentrerad lokalisering av de nu fåtaligare barnsbörderna till en yngre äktenskaps- och hustruålder. Barnavården tar visserligen relativt sett betydligt
