påståenden icke skulle kunna vinna tilltro. Genom att förbjuda folk att arbeta kan naturligtvis ingen berikas. På längre sikt bli därigenom både de som icke få och de som få arbete fattigare. Tillfälligtvis kan väl en omsortering av arbetstillfällena hjälpa de fåtaliga som stå närmast till hands och skulle kunna få de avsattas platser. Men utom att vissa andra kategorier (de avsatta, deras familjer, de hembiträden och andra de i sin tur kunna avskeda o. s. v.) samtidigt bli lidande, bleve dock huvudresultatet endast att vi erkände vår oförmåga till förnuftig samhällelig produktionsorganisation och i någon mån avledde uppmärksamheten från de verkligt effektiva reformerna.
Även om ansatser i denna riktning skulle företagas, kunna de blott beteckna en av dessa kortvariga, reaktionära ytrörelser, som bruka krusa varje stor social utveckling. Utvecklingen kan nämligen inte hejdas. Dess sociala orsaker ligga för djupt och vi ha här sökt antyda dem. Kvinnorna, utan åtskillnad mellan gifta och ogifta, komma alltså med all säkerhet att allt oftare söka sig ut i arbetslivet. Denna tidstendens ha vi bara att konstatera. Det går emellertid ej att skymma undan det faktum, att mellan kvinnornas förvärvsarbete och deras benägenhet att föda barn för närvarande råder en ödesdiger konflikt.
För det första är det givet att under nuvarande förhållanden en mängd kvinnor underlåta att gifta sig av hänsyn till sitt yrkesarbete, som de icke vilja ge upp. När familjeinstitutionen alltjämt har den organisationen, att äktenskap och barn utgöra ett väsentligt hinder för förvärvsarbete utom hemmet (eller att yrkestillhörigheten minskar giftermålsutsikten, ex. lärarinnor, sjuksköterskor), så måste ett sådant resultat ofta bli följden; och det är sannerligen inte de sämsta kvinnliga arvsbärarna och barnuppfostrarna, som därigenom hållas ofruktsamma. Hur många de kvinnor äro, som, om denna konflikt ej förelegat, skulle ha kommit att gifta sig, är naturligtvis omöjligt att beräkna. Man bör emellertid hålla klart för sig, att varje
