utgör ett bevis för det faktum, att kvinnornas arbetsliv under nu rådande sociala förhållanden i viss mån inkräktar på deras önskan och deras möjligheter att ha barn. Härtill är att lägga det antal kvinnor, som av samma hänsyn icke gifta sig.
Men allt detta i sin tur innebär ju endast, att de kostnadshänsyn och den hindersamhet vi ovan flera gånger talat om, här äro verksamma. Barn äro numera i motsats till förr en rent konsumtiv och därtill direkt produktionshämmande faktor. Vill därför samhället genomföra den nyanpassning, som ligger i att dessa familjeindividuella konsumtionskostnader för barnen minskas samt i att barnen genom en mera kollektivt ordnad vård upphöra att vara så hindersamma för kvinnorna i deras livs- och arbetssträvanden, så kommer detta säkert icke att vara utan sina verkningar på äktenskapsfrekvensen och på fruktsamheten inom äktenskapen.
Om denna inställning äro vi långtifrån ensamma. För att här anföra en i vårt befolkningsproblem särskilt förfaren forskare välja vi Sven Wicksell, som redan för flera år sedan skrivit: "Den övergångstid vi leva i markerar en epok icke bara genom att fruktsamheten lagts under den fria viljans herravälde. Epokgörande är också kvinnans uppryckning under de sista decennierna till politisk, social och ekonomisk jämställdhet med mannen. Den självförsörjande kvinnan, i all synnerhet den självförsörjande, utom hemmet arbetande hustrun, måste helt naturligt begränsa sin familj. För henne blir ett barns födelse ekonomiskt betungande icke bara genom vad barnet kostar i omsorg och uppfostran utan även genom den minskning av inkomsterna, som blir en följd av moderns begränsade rörelsefrihet. Det torde härvid, enligt min uppfattning, vara av synnerlig betydelse att betänka hurusom formen för vårt hemliv, d. v. s. familjens organisation samt i diverse avseenden även organisationen av det samhälleliga arbetet i allmänhet, trots kvinnoemancipationen, ännu kvarstår i stort sett sådan, som den utbildats under den tid, då hustrun kunde förutsättas ägna hela
