från denna motsatta ståndpunkt som från vår. Föreställer man sig, att allt är bra som det är eller att allt ordnar sig av sig självt – möjligen med hjälp blott av välmenande moraliserande talesätt – då arbetar man fram en katastrof.
En kritisk diskussion av vårt förslag om barnkammarskolor m. m. måste vara av helt annan art än den som förts: den måste vara grundad på socialt kunnande och den måste framför allt erbjuda alternativ. I andra länder, där den sociala konservatismen i familjefrågorna icke så enbart söker sin förankring i sentimental okunnighet och medelklassmässig självbelåtenhet som oftast i vårt land, ha även sådana förslag förts fram, diskuterats och i viss utsträckning även prövats. En stor del av den – delvis officiella – diskussionen rörande "family endowment", "barnbidrag", "mödralön", "mother"s pensions" och änkepensioner hör dit. Även i vårt land är det högeligen på tiden att man på konservativt håll börjar orientera sig i frågan och att man sätter in med strävanden att nå fram till på social kunskap grundade förslag till saklig lösning av dessa svåra försörjningsproblem även efter andra linjer än våra. Därigenom skulle till en början hela diskussionen kunna höjas till ett annat plan än nu.
Nu är det alltjämt så att de som bejaka utvecklingen och söka former för en bättre anpassning av familjen till denna utveckling, fått monopol på att studera dessa frågor sakligt, vilket icke är strängt nödvändigt. Våra motståndare försmå regelbundet att studera familjen och att tänka över den; de nöja sig med att "tycka". Den kritik de leverera är ovärdig dem själva och ännu ovärdigare de viktiga frågor det här gäller. I sak nöja de sig nämligen med sentimentala exklamationer och med en vädjan till mödrarna att icke låta barnen tas ifrån sig. Den som emellertid själv tänker över dessa problem med rimlig kringsyn över hela problemkomplexet och med någon kunskap om de sociala och ekonomiska förhållandena framför allt i de breda lagren, ja rentav den som endast
