Sentimentala invändningarkärleksplikt, utan vars fyllande en mor ej är en rätt mor? Varför skall denna modersplikt till oavbruten samvaro med småbarnen blott gälla i arbetar- och tjänstemannaklasserna, där inkomsterna icke räcka till för individuella barnkammare och hembiträden? Och hur kan denna plikt för de fattiga klassernas mödrar hävdas – ofta med rörande tonfall – av representanter för en överklass, vars mödrar aldrig själva låtit sig så bindas, som alltid själva utan samvetskval delvis överlämnat sina barn åt tjänstefolk, som alltid själva ha haft rymliga bostäder med barnkammare och – om de så förstått – riktiga leksaker och dietetiskt riktiga måltider för sina barn? Beror det möjligen på att de inte tänkt igenom saken till grunden, att de inte förstå att den nya tiden verkligen är ny – dt kl har både nya problem, delvis skapade just av föräldragenerationen, och nya sätt att lösa dessa problem – och att de överhuvudtaget icke studerat de faktiska förhållandena tillräckligt ingående i andra samhällslager än den egna umgängeskretsen och möjligtvis välgörenhetsklientelet? Förtjäna då icke dessa förhållanden studeras bättre, innan man "tycker"? I synnerhet innan man tycker så starkt, att man börjar tala om familjeupplösande förslag.
Den nya familjen.
Det är ingen anledning att söka dölja det faktum, att en fortsatt kollektivisering av barnuppfödning och barnuppfostran innebär en genomgripande förändring av kela grundval. Men familjen just nu är blott en mellan en stabil förkapitalistisk tradition och den nya tidens förändrade betingelser. Den är, som alla känna, en familj i upplösning och är såsom sådan icke värd alltför ömhänt skonsamhet utan kräver tvärtom en radikal operation, om dess liv och fortsatta utvecklingsmöjligheter icke skola vedervågas. Den innefattar starka moment av spänning och intresseklyvning –
