ting som vi endast med svårighet kunna låtsas vara okunniga om, blott därför att de i det längsta förtigas och bortljugas både genom folks naturliga slutenhet i fråga om sitt eget intimaste liv och genom en viss litterär romanticism, som alltjämt mer än sociala studier får färga vår verklighetsuppfattning.
Det är en rätt spridd mening bland erfaret folk, att ett särskilt stort antal äktenskap inom den nu åldrande generationen varit olyckliga. Olyckliga äktenskap stå rentav i den allmänna uppfattningen såsom typiska för detta övergångsskede. Förr hörde man betydligt mindre av olyckliga äktenskap. Till någon del berodde det sannolikt på en starkare personlig förtegenhet men huvudsakligen väl dock på att familjerna faktiskt voro mera harmoniskt uppbyggda och anpassade, människorna mindre individualistiska.
Men nu: hur förhåller det sig egentligen med familjelyckan i det genomsnittliga svenska arbetarhemmet? Eller tag dess standardbildande mönster: borgarhemmet. Tag t. o. m. borgarhemmet under dess senaste glanstid, från seklets mitt och fram emot världskriget – under den tid alltså, då ännu alla slags traditioner voro mera levande, värdeskalorna fasta och dessutom barnkullarna skapligt stora; detta borgarhem, som så fridfullt skyltar i tidens viktorianska puritanism men vars väl hemlighållna verklighet så elakt satiriserats i sekelslutets Giftaslitteratur. Det vore en lockande uppgift för en psykologiskt orienterad sociolog att genom kritiskt analyserade och kontrollerade enquêter ordentligt studera denna sak innan själva undersökningsobjektet, förkrigsgenerationen, dör ut och vi definitivt bli hänvisade till den sociala historieforskningens på ett sådant område nödvändigtvis klumpiga och ytliga metoder. Vilken roll spelade grälet om hushållspengarna? Vad tyckte och tänkte kvinnorna? Hur pass avsevärda intresseslitningar förorsakades av könsumgänget? Hur trivdes barnen?
Denna just förgångna epoks familjetyp ha vi här sett som
