Familjen i förnyad social gemenskapdå det gäller att organisera jordbrukarna ekonomiskt. Äldre är inte heller denna art av egocentriskt trångsinne, som nu ofta går och gäller för ett uråldrigt bondekarakteristikum. Bondeindividualismen i denna form är helt enkelt ett övergångsresultat av de gamla samfälligheternas upplösning. Och i landsändar med en seg bondekultur har upplösningen ännu icke fullbordats. I jordbrukarungdomens nya organisationer håller den faktiskt på att åter övervinnas.
Den slags socialpolitik, vi här behandlat, innebär djupast sett blott ett återförande av övergångsskedets socialt isolerade familj till förnyad social gemenskap – låt vara inom ett av den industriella arbetsfördelningen utvidgat samhälle. I denna det dynamiska övergångsskedets ideologiska förvirring står då konservatismen såsom vår motståndare. Konservatismen är nu individualistisk. Det samhälle den söker bevara är upplåsningens. Därvid blir radikalismen samhällsbevarande och samhällsuppbyggande. Konservatismen blir liberal, radikalismen social.
För socialisternas del betyder detta på intet sätt en principiell omvändelse. Genom mer än ett århundrade ha socialismens förkämpar befunnit sig i oavbruten strid med de liberala befolkningsteorierna: först mot den gammalliberala malthusianismens cyniska eländespessimism och därefter mot den nyliberala nymalthusianismens ensidiga preventivmedelsoptimism. Socialismens avlägsna framtidsmål har ständigt varit frihetens rike, där människorna själva blivit samhällets mening och produktionen planmässigt inriktats på de mänskliga behovens tillfredsställande. I den praktiska socialpolitiken har socialismen sökt frigöra människorna från den ekonomiska otrygghetens och det ekonomiska beroendets hårda tvång, sökt tillkämpa de nödlidande hjälp. Om hjälpen blivit för ringa och hela socialpolitiken väsentligt symptomatisk och ej rationellt profylaktisk, har det inte berott på att det brustit i god vilja att även socialt genomföra planmässighetens principer. Det har berott på att
