familjens upplösning består, kan botas, men endast genom djupgripande socialpolitiska reformer vilkas art vi sökt studera i denna bok. Blott som en beståndsdel av detta större sociologiska, reorganisatoriska problem om familjens framtida gestaltning inom det sociala livet kan det befolkningspolitiska problemet angripas.
Någon "nationell samling" i befolkningsfrågan komma vi visserligen inte att se; därtill äro både intressen och livsåskådning alltför olika mellan samhällsklasserna och även mellan generationerna: det kommer att stå strid och bitter strid på befolkningspolitikens alla frontavsnitt. Under allt det förvirrande larmet flyttas dock fronten framåt. Vad som kommer att inträffa – och i viss mån redan hastigt nog inträffat – såsom en följd av den faktiska utvecklingen och en vaknande insikt om dennas innebörd, är likväl med tämligen stor visshet att de politiska krafterna få en förändrad huvudinriktning till befolkningsfrågan och socialpolitiken. Det som då ägt rum är blott en av dessa mera väsentliga förflyttningar av de kämpande åsikternas tyngdpunkt, vilka tid efter annan inträffa under historiens gång.
Man bör alltså vid bedömandet av den framtida åsiktsutvecklingen inom socialpolitiken icke glömma befolkningsfrågan, där vi nu befinna oss i ett sannolikt mycket kortvarigt tillstånd av åsiktslöshet. Man har nämligen icke riktigt vant sig vid det förändrade sakläget än, inte riktigt upptäckt vad det är som håller på att ske med familjen och med folket.
Hela den nödvändiga utvidgningen av socialpolitiken, den samhälleliga fördelningen av familjeansvaret, skulle naturligtvis kunna äga rum under långt mindre motstånd, såvida vi inte alla sutte så fast i just dessa individualistiska tänkesätt från industrialismens genombrottsperiod. En friare, snabbare och mer friktionsfri social anpassning hejdas av denna belastning som 1800-talstraditionen, litteraturen och skolan tyngt oss med. Utvecklingen hämmas ej blott – och ej ens huvudsakligen –
