Moralisternas reaktionlagrum), hvilket talar om lekstuga,
lindansning, djurförevisning eller andra med dessa jemförliga tillställningar".[1]
Signaturen C. G. H. – varunder döljer sig dåvarande professorn i nationalekonomi vid Uppsala universitet Carl Gustaf Hammarskjöld, som just i samma veva blev kallad att såsom ecklesiastikminister i Posses regering vara den högste vårdaren av kyrka och skola i detta land[2] – förebrår i
starka ordalag Wicksell för att han behandlat de fattiga klassernas nöd som ett svårartat socialt ont. "Skildringen är hållen i vanlig socialiststil", säger han. Han påstår visserligen inte rentut, att Wicksells skildring är osann, men att den är samhällsvådlig av ett annat skäl. Genom att fästa din fattiga nästas uppmärksamhet på hans nödställda belägenhet gör du honom "tyngre till sinnes, missnöjdare, olyckligare, än du träffade honom", framhåller han. "Kanske var han till och med förut nöjd med sin lott. Men en sådan målning kan, när det giftiga utsädet hunnit vederbörligt verka, förvandla hans ställning till ett jordiskt helfvete för honom... Gudagtighet och ett förnöjdt sinne är en stor vinning, är en gammal barnalära, som icke blir mindre sann derföre att den är gammal. Och det hör till kristendomens välsignelser, att den kastar ett förklaringens skimmer till och med öfver torftighetens villkor." Wicksells förslag om barnbegränsning stämplar han utan vidare såsom "ett den sjelfviska köttslighetens evangelium", samt inskränker sig därefter till följande: "Att röra i smuts är aldrig behagligt,
ofta äfven menligt för allmänna sundheten. Författaren anser
- ↑ Det åsyftade föredraget är det, som sedermera trycktes under titeln: "Om folkökningen i Sverige och de faror den medför för det allmänna välståndet och för sedligheten", Stockholm 1887, ett ganska torrt och moraliserande opus av väsentligen statistiskt ekonomiskt innehåll, om vilket Wicksell med all rätt kunde betyga: "Jag har såväl i detta som i mina öfriga föredrag sorgfälligt sökt undvika hvarje ord eller uttryck, som kunnat såra äfven den mest ömtåliga åhörares eller åhörarinnas blygsamhet."
- ↑ I sin vetenskap har han inte efterlämnat några märkbara spår. men han beskrives i Nordisk Familjebok såsom "en varmt religiös man, sanningskär och rättrådig, som ämbetsman insiktsfull och dugande".
