Pontus Wikner och David DavidsonDavidson. Han börjar sin
kritik med att lovprisa och understryka Wicksells "gripande skildring av fattigdomen och dess följder, sena äktenskap, superi m. m.", men invänder, att all fattigdom icke har sin grund i överbefolkning, samt påstår vidare, att överbefolkningen kan tänkas bli övervunnen även utan hjälp av preventivmedel. Davidson pekar i detta samband på socialismen och förebrår Wicksell, att han icke tagit upp denna åsiktsriktning till diskussion, innan han hastigt gripit till de nymalthusianska slutsatserna. Socialismen "söker häfva samma sociala missförhållanden som Ni", säger Davidson, "men... tror sig finna grunden till dessa i helt andra omständigheter än Ni och förordar derför botemedel af annan art... Socialismen anser, såsom bekant, att fattigdomen beror på förmögenhetens nuvarande fördelning och vårt näringslifs organisation. Och det är genom reformer i dessa, som den hufvudsakligen söker bot för det onda."
Dessa citat härröra från en tidningsinsändare. I en något utförligare uppsats[1] går
Davidson närmare in på frågan och har då även blivit i vissa hänseenden försiktigare i sina instämmanden i Wicksells beskrivning av fattigdomen (C. G. H:s broschyr hade tryckts under mellantiden). Han tar även avstånd från socialismen, som han i sin tidningsartikel använt blott för att framhäva en åsiktsriktning, vilken Wicksell underlåitit att kritisera. Men utan att vilja instämma ens med de "moderata socialisternas fordringar" påyrkar likväl Davidson här allahanda socialpolitiska åtgärder till höjandet av arbetarklassens ekonomiska villkor. Han förordar en kraftig bostadspolitik: om ej den enskilda företagsamheten kan förse arbetarklassen med tillräckligt rymliga och goda bostäder till överkomlig hyra, är det samhällets och i första hand kommunernas plikt att träda emellan. Han tror vidare på fackföreningsrörelsens framtid i Sverige och på dess förmåga att stegra
lönesatserna. Han ivrar för en stegring av arbetarklassens
- ↑ Tryckt i "Granskning av" etc., se not 1 sid. 30.
