gränsen mellan sinnesslöa och normala samt andra kroppsligt, själsligt och socialt handikappade individer, över vilkas alltför stora fruktsamhet socialpedagoger och rashygieniker klaga. Utan hänsyn till om deras fruktsamhet verkligen i genomsnitt är relativt högre än andra folklagers, är den för hög så länge de alls sätta en avkomma till världen. Man torde också med all säkerhet kunna påräkna, att dessa individer frivilligt i viss mån skulle inskränka sin barnavling, om de förseddes med preventivmedel, ja redan om de i högre grad nåddes av kunskap om kontraception. De föda nämligen mestadels icke barn därför att de så ivrigt önska ha dem, utan därför att barn falla dem till efter naturens ordning.
Menar man, att det är dessa folklager, som skola sörja för nationens uppehållande, bör man säga ut den saken. Menar man därjämte, att födelsekontrollen skall utrotas även i de övriga samhällsklasserna, bör man inrikta sig på ett studium av vilka åtgärder man har att föreslå som kunna leda till ett så fjärran resultat. Framför allt bör man leva som man lär. Eljest kunna vi inte ta tillbaka vår anklagelse för hyckleri, hur obehärskad den än framstått i många läger. Den gäller, väl att märka, icke alla principiella motståndare till födelsekontroll. Det är uppenbart. att det finnes många, särskilt i de religiösa kretsarna, som äro ärliga motståndare. Prästäktenskapens genomsnittligt höga nativitet bevisar t. ex. den ärligheten. Men det är lika bevisligt, att ett stort flertal av de övriga principiella motståndarna måste vara just hycklare – genomtänkta hycklare ibland, konventionellt förljugna hycklare oftare. Ty efter vad man genom statistiska undersökningar vet om den ofrivilliga sterilitetens vanlighet och om den naturgivna chansen att få inga eller endast ett fåtal barn utan födelsebegränsande åtgärder, är det helt enkelt omöjligt, att den stora mängden av dem som nu officiellt taga ställning emot födelsekontroll själva icke skulle praktiserat den. Det vore orimligt, ty enligt naturens ordning skulle vi då ha ett
