Intelligens och socialklassVi välja att anknyta detta exempel till
klasskillnader såsom den enda för svenska förhållanden mera betydelsefulla gruppuppdelningen; på motsvarande sätt förhåller det sig emellertid med rasskillnader. Man har således i flera länder gjort relativt väl kontrollerade intelligensundersökningar av barn tillhörande olika socialgrupper och därvid funnit en förhållandevis konstant tendens hos intelligenskvoternas medeltal att variera i korrelation med faderns yrke. Att man för sådana studier helst utväljer barn beror på att barnens intelligens såsom mindre differentierad är i högre grad åtkomlig för kvantitativ mätning och jämförelse, samt vidare på det från här ifrågavarande synpunkt betydelsefulla förhållandet, att mått på barnens intelligens kan antagas mera rent återgiva en ärvd och icke en förvärvad egenskap.
I en studie över tusentals barn i England fann man, att dessa medeltal rörde sig mellan intelligenskvoterna 112,2 och 96. Det förra talet anger medeltalet för intelligenskvoten hos barn till fäder i de s. k. fria yrkena (vetenskapsmän, läkare, advokater, författare o. s. v.), som alltså i genomsnitt skulle vara intelligentast, medan det senare talet avser barn till icke yrkesutbildade daglönare (fabriksarbetares barn ha 100,6). I en liknande studie utförd i Amerika har man kommit till genomsnittstalen 116, 104 och 95 för barn till resp. personer inom de fria yrkena, yrkesutbildade arbetare och grovarbetare. Dessa siffror te sig ju onekligen vid första påsynen talande nog, men de äro faktiskt mindre utslagsgivande för fackmannen än för lekmannen. Vid tolkningen av dem har man nämligen att ta hänsyn till en hel serie omständigheter. För det första får man inte ta enheterna alltför allvarligt, när det gäller intelligenskvot, lika litet som när det gäller andra indextal. Proven äro så konstruerade att talen omkring 100 beteckna normal begåvning. Men det är svårt att så standardisera proven att de bli rättvisande för alla slags socialgrupper.
