annat, som dessvärre är av alltför teknisk natur att här kunna refereras, så framstå de uppvisade intelligensskillnaderna på intet sätt tillräckliga för att stödja en hypotes om en socialt väsentlig, nedärvd begåvningsskillnad mellan socialklasserna. Tvärtom peka de i riktning mot en långt större homogenitet i detta hänseende. alltså en långt mera likformig spridning inom hela befolkningsmassan av begåvningsanlagen, än man tidigare vanligen föreställt sig. Vi påpeka även, att de undersökningar som hittills gjorts gällt främmande länder och särskilt Amerika, som dock har en även i ras- och kulturhänseende mer heterogen befolkning än Sverige, där en undersökning av intelligensens fördelning på socialklasser ännu helt saknas.
Denna exemplifikation har nu blott gällt själva de begränsade begåvningsskillnader, som – låt vara på ett tills vidare ofullkomligt sätt – kunna gripas genom intelligensmätning hos barn. Vad gäller övriga andliga egenskaper, mod, ambition, uthållighet och framför allt de mera direkt moraliska karaktärsegenskaperna redbarbet, sociala hänsyn av olika slag o. s. v. befinner sig den exakta forskningen på ett ännu mera outvecklat stadium, även om det i synnerhet under efterkrigstiden nedlagts ett avsevärt och i längden måhända fruktbringande arbete på dessa svåra och betydelsefulla problem. Så mycket skall blott här sägas, att dessa forskningar alldeles icke givit stöd åt en hypotes om förekomsten av socialt betydelsefulla karaktärsolikheter mellan socialklasserna av beskaffenhet att vara nedärvda.
Att i ett sådant läge och trots dessa den empiriskt arbetande psykologiens erfarenheter lita till en personlig, mera intuitivt vunnen allmän uppfattning är desto farligare, eftersom även för en forskare med ärligaste vilja till objektivitet särskilt klass-, ras- och könsjämförelserna äro starkt känslobundna. Och för övrigt är det av naturliga skäl i allmänhet forskare av motsatt typ, som känna sig dragna till allmänna uttalanden på detta område.
