empiriskt verifierbara och kvantitativa data och det därigenom skapade större utrymmet för fri spekulation skulle ha verkat sövande på själva kritikförmågan. Det visar sig också, att forskare, som verkligen sökt driva empiriska studier över dessa sociala förflyttningsproblem, börjat bli alltmer skeptiska mot denna i den darwinistiska utvecklingsläran löst inbyggda teori.
Man bör i detta samband lägga märke till att den moderna, empiriskt och ej spekulativt arbetande socialpsykologien i stället alltmer letts till att följa den alldeles motsatta arbetshypotesen, nämligen att – när det gäller större socialgrupper – olikheter i den genomsnittliga nivån av olika psykiska, ärvda anlag t. o. m. alldeles skilda raser emellan spela en relativt liten roll, som i flertalet praktiska problem helt kan försummas vid studiet av de verkliga differenserna, som i stället gälla dels individernas inbördes olikheter av både ärvd och förvärvad natur, dels de sociala och kulturella miljöbetingelserna för grupperna. Vad som framkommit under deras arbete synes, som redan framhållits, allt bestämdare bekräfta denna hypotes. Miljön har åter kommit till heders. Om negrer i Amerika eller judar i Polen ådagalägga vissa genomsnittliga raskarakteristika i sina handlingar, förklaras det framför allt därigenom, att de sedan barndomen stämplats, behandlats och tvungits att reagera just som negrer i Amerika eller judar i Polen.
Naturligtvis finns det ärvda begåvningsolikheter individerna emellan. Det finns t. o. m. födda idioter och antagligen även födda genier. Men de arvsanlagen synas icke fördela sig efter klassgränser – även om. som redan nämnts, de högre (och naturligtvis även de lägre) begåvningsanlagen bli bättre tillvaratagna för barn inom överklassen, vilket är en helt annan sak. Såsom samhället faktiskt för närvarande är beskaffat, kan överklassens oändligt större möjligheter att ta hand om det uppväxande släktet naturligtvis vara ett mycket gott skäl för att anse överklassfamiljerna såsom socialt relativt förmånligare barnavlare.
