Den kritiska socialforskningens uppgiftMen det skälet har
ingenting med rasbiologisk överlägsenhet att skaffa; det är socialpedagogiskt och ej rashygieniskt. Och i den mån man genom utvidgad social barnaomvårdnad inriktar sig på att undanröja dessa verkningar av det nu rådande klassamhället – och åtminstone från socialistisk synpunkt te sig dessa verkningar ej blott oönskliga utan rent skändliga, eftersom ju i alla händelser de nyfödda barnen varken ha förtjänst eller skuld till de existerande egendomsolikheterna – förändras ju hela situationen.
De ras- och klassbiologiska befolkningsdoktrinerna äro således ävenledes på väg att bli sönderskjutna av den moderna kritiska forskningen. Man bör därför sluta att ta populärförfattande rasteoretiker alltför allvarligt, då de emellanåt med grova biologiska analogier och på grundvalen av en alldeles otillräcklig socialvetenskaplig insikt om det mänskliga själslivet och de samhälleliga institutionerna ibland ge sig på så ömtåliga socialpsykologiska förhållanden som just t. ex. de sociala värdeskillnaderna mellan samhällsklassernas arvsanlag.
Vi få emellertid därvid icke förbise att de blott äro föga representativa undantagsfall. Verkligt tränade naturforskare ha vanligen den vetenskapliga kritiken alltför mycket i blodet för att så lätt rustade ge sig ut i dylika äventyrligheter. Men inför den allmänna publiken, som icke kan studera de otillgängliga specialverken, bli ofta dessa av den vetenskapliga kritiken mera ohämmade utsvävningar över de naturvetenskapliga gränslinjerna observerade.
En kritisk, allsidigt orienterad social forskning över dessa till ytterlighet svåra sociala kvalitetsproblem har länge nästan helt och hållet saknats. En begynnelse har dock efter kriget gjorts framför allt inom den amerikanska sociologien och socialpsykologien. Den som i likhet med författarna till denna skrift dock tror på den kritiska forskningens folkuppfostrande betydelse, kan inte undslippa den tanken, att det till slut
