»Du har varit snäll mot mig alltid du, Kristin», sade Helga. »Det höves mig ej att lägga mig i slika angelägenheter — men jag vill nu säga dig det i alla fall. Den riddare som följde eder hem den där kvällen i våras — jag har både sett och hört att Ingeborg haft samspråk med honom sedan — de ha talats vid i kyrkan, och han har väntat på henne uppe i ledet mellan gärdesgårdarna, när hon gått till Ingunn i födorådstagarnas gård. Men det är dig han spörjer efter, och Ingeborg har lovat honom att laga så att du kommer med ditut. Men jag håller vad om att du icke hört något om detta förut?»
»Det är nog så att Ingeborg icke nämnt detta», sade Kristin. Hon snörpte på munnen för att den andra inte skulle se det leende som ville fram. Jaså, Ingeborg var sådan, hon —.» Troligt är att hon förstår jag icke är en slik en som ränner till möte med främmande män bak husknut och gärdesgård», sade hon stolt.
»Jag kunde ha sparat mig det då att bära fram dessa tidenden, som det mera anstått mig att icke orda om», svarade Helga harmset, och de två gingo från varandra.
Men hela kvällen måste Kristin lägga band på sig för att icke le, när någon såg det.
Nästa morgon gick Ingeborg och sölade i bara underdräkten,
tills Kristin förstod att den andra inte ville klä sig, förrän hon var
färdig.
Kristin sade ingenting, men hon smålog när hon gick till sin kista och satte på sig sin gyllengula sidensärk. Hon hade aldrig burit den förr, och den kändes så mjuk och sval, när den flöt över hennes kropp. Den var fagert utstyrd med silvertråd och blått och brunt silke om halsen och nedåt bröstet, så långt den skulle synas ovan klänningens urringning. Det hörde ärmar till av samma slag. Hon drog på sig linnehosor och band däröver fast de små purpurblå skorna, som Håkon lyckligen hade räddat och hemfört den där olycksdagen. Ingeborg såg på henne, då sade Kristin leende:
»Min far har alltid lärt mig att vi ej skulle visa ringaktning för dem som äro under oss — men du är väl så stor du, att du icke vill smycka dig på slikt sätt för bönder och jordlegare —»
Röd i ansiktet som ett bär släppte Ingeborg ned yllesärken över sina vita höfter och for i den ljusröda sidensärken. — Kristin kastade över huvudet sin bästa flöjesklänning — den var violblå, djupt nedskuren över barmen och med uppslitsade ärmar, vilkas snibb nästan nådde till marken. Hon lade det förgyllda bältet om midjan och hängde sin gråverkskappa över skuldrorna. Så bredde hon ut sitt stora gula hår över rygg och axlar och fäste huvudguldet med de små drivna rosorna kring pannan.
Hon märkte att Helga stod och såg på dem. Då tog hon ur sin kista en stor silverhäkta. Det var den hon haft i kappan den kvällen
