höjde sig över de kringstående — hon såg hans ansikte från sidan. Han hade en hög, rak och smal panna, stor och rak näsa — den stack ut som en trekant från ansiktet, var underligt tunn vid de fina, skälvande näsborrarna — det var något som påminde Kristin om en orolig, skygg hingst. Han var icke så vacker, som hon trott sig minnas honom — senorna i ansiktet drogo sig likasom dystra och långa ned mot den lilla veka och fagra munnen — jo, han var vacker i alla fall,
Han vände på huvudet och såg henne. Hon visste ej hur länge de fortforo att låta blickarna vila i varandra. Sedan tänkte hon endast på att mässan skulle ta slut; hon väntade med spänning på vad som då skulle hända.
När folket skulle ut ur den överfyllda kyrkan blev det någon trängsel. Ingeborg drog Kristin med sig bakåt i vimlet; de blevo då lyckligt och väl skilda från nunnorna, som gingo först ut, och de voro bland de sista som kommo fram till offers och ut ur kyrkan.
Erlend stod utanför, alldeles vid dörren, mellan prästen från Gerdarud och en fetlagd, rödlätt man i praktfull blå sammetsdräkt. Erlend själv var sidenklädd, men i mörka färger — brun- och svartmönstrad sid kjortel och svart kappa med invävda små gula falkar.
De hälsade varandra och gingo fram över vallen mot det ställe där männens hästar stodo bundna. Medan de bytte ord om det vackra vädret, den sköna mässan och den stora hop människor som här kommit samman, fick den tjocke, rödbrusige herrn — han bar guldsporrar och hette riddar Munan Bårdson — Ingeborg vid handen; det såg ut som han fann övermåttan stort behag i mön. Erlend och Kristin blevo efter — de gingo stillatigande.
Det var stor uppståndelse på kyrbacken, när folk började rida bort — hästar trängdes förbi varandra, folk ropade, somliga voro onda, och andra skrattade. Många sutto tvemännings på hästarna; män hade sina hustrur bakpå eller barn framtill i sadeln, unga pojkar svängde sig upp hos en vän. De sågo redan kyrkfanorna, nunnorna och prästerna långt nedanför backen.
Riddar Munan red förbi; Ingeborg satt framför honom, med hans arm omkring sig. De ropade och vinkade bägge två. Då sade Erlend:
»Mina svenner äro båda med mig — de kunde rida på en häst och I få Haftors — om I hellre så viljen?»
Kristin rodnade, när hon svarade: »Vi ha kommit så långt efter de andra allaredan — jag ser icke era svenner här, så att —» så måste hon skratta, och Erlend smålog.
Han svingade sig i sadeln och hjälpte henne att sitta upp bakom. Hemma hade Kristin ofta suttit så bakom sin far, även sedan hon blivit för stor att rida grensle över hästländen. Likväl kände hon sig litet förlägen och otrygg, när hon lade sin ena hand över Er-
