lends skuldra; med andra handen tog hon stöd mot hästens rygg. De redo långsamt nedåt mot bron.
Om en stund tyckte Kristin hon måste tala, då han ej gjorde det — så sade hon:
»Det var oväntat, herre, att träffa er här i dag.»
»Var det oväntat? frågade Erlend och vände huvudet mot henne. »Har då Ingeborg Filippusdotter icke burit fram min hälsning?»
»Nej», sade Kristin. »Jag har icke hört om någon hälsning — hon har ej nämnt er sedan den gången I kommen oss till hjälp här i maj» — sade hon illistigt — hon unnade Ingeborg att hennes falskhet uppdagades.
Erlend såg sig inte om, men hon kunde höra på hans röst att han log, då han återigen frågade:
»Än hon, den lilla svarta — nunnefröet — jag minns icke hennes namn — jag gav henne likväl budbärarlön, för att hon skulle hälsa er.»
Kristin blev röd, men så måste hon le: »Ja, jag är väl skyldig Helga så mycket att jag säger hon har förtjänt sin lön», sade hon.
Erlend rörde litet på huvudet — han kom vid hennes hand med sin hals. Kristin flyttade strax handen längre ut på hans skuldra. Något orolig tänkte hon att kanske hade hon visat större dristighet än höviskt var, eftersom hon kom till detta gillet, sedan en man där stämt möte med henne på sätt och vis.
Om en stund frågade Erlend:
»Viljen I dansa med mig i kväll, Kristin?»
»Det vet jag icke, herre», svarade mön.
»I tänken det är måhända icke höviskt?» frågade han, och då hon ej svarade, sade han igen: »Det tör väl hända det icke är det. Men jag tänkte nu, kanske I icke menaden eder bliva sämre för det I gingen vid min hand i kväll. — Eljest är det nu åtta år sedan jag trådde en dans.»
»Varför det, herre?» frågade Kristin. »Ären I gift kanhända?» Men så föll det henne in att hade han varit en gift man, så skulle ju visst hans beteende, att på slikt sätt stämma möte med henne, ha varit orätt. Hon ville då förbättra saken och sade: »I haven kanhända mist er fästmö eller hustru?»
Erlend vände sig hastigt och såg underligt på henne.
»Jag? Har icke fru Åshild —? Varför bleven I så röd, då I hörden vem jag var, den kvällen?» frågade han efteråt.
Kristin rodnade ånyo men svarade icke; då sade Erlend åter:
»Jag ville gärna veta vad min moster sagt till er om mig.»
»Icke annat», sade Kristin hastigt, »än att hon rosade eder. Hon sade att I voren så fager och så högättad att — hon sade att mot slikt folk som eder och hennes ätt kunde vi icke räknas så synnerligt stora — mina fränder och jag —»
96
