levde och att de skulle lagt samråd om att röja undan min farbror. Därtill blevo de väl icke förvunna, eftersom de fingo förbliva samman i hjonelag — Men alla sina ägodelar måste de giva i böter. Björn hade också dräpt deras syskonbarn — min moders och Åshilds, menar jag.»
Kristin hade fått hjärtklappning. Hemma hade föräldrarna vakat noga över att barnen och de unga icke skulle få höra orent tal — men det hade dock hänt en del där i bygden, som Kristin fått veta — en man hade levat »frilloliv) med en gift kvinna. Det var hor, en av de allra värsta synderna. De skulle ha lagt råd om hennes mans bane, för slikt blev man fredlös och bannlyst. Lavrans hade sagt att ingen hustru behövde stanna hos sin man, om han haft med en annans äktekvinna att göra; horbarns lott kunde aldrig förbättras, icke ens om föräldrarna sedan fingo frihet att gifta sig. En man kunde upptaga till arv och ätt sitt barn med en porthustärna eller en kringstrykande tiggerska men icke sitt horbarn — om så dess mor vore en riddares fru — Hon tänkte på den vedervilja hon alltid känt mot herr Björn med sitt urblekta anlete och den feta, hopsjunkna gestalten. Hon kunde ej förstå att fru Åshild ständigt kunde vara så blid och foglig mot den mannen, som hade lockat henne ut i slik skam, att en så vän kvinna kunnat låta sig dåras av honom. Han var icke god mot henne ens; han lät henne sträva med allt arbetet på gården — Björn gjorde icke annat än drack öl. Och likväl var Åshild alltid mild och blid, när hon talade till sin man. Hon undrade om hennes far kunde ha vetat av detta, då han bjudit herr Björn hem till dem. Nu när hon kom att tänka på det, tycktes det henne för resten underligt att Erlend ville förtälja slikt om sina nära fränder. Men han trodde väl hon visste det förut —.
»Det kunde lysta mig», sade Erlend om en stund, »att gästa henne, moster Åshild, en gång — när jag drager norrut. Är han fager ännu, Björn, min frände?»
»Nej», sade Kristin. »Han ser ut som hö, som legat ute över vintern.»
»Åja, det kostar väl på en man», sade Erlend med samma beska leende. »Aldrig har jag sett så fager man — det är nu tjugu år sedan, jag var icke så stor pilt den tiden — men hans like har jag aldrig sett.»
Litet efteråt voro de framme vid hospitalet. Det var en mycket stor och präktig inrättning med många hus både av sten och av trä — sjukstuga, fattigstuga, härbärge för resande, kapell och prästgård. Det rådde övermåttan stor brådska på tunet, ty där lagades mat till gillet i hospitalets eldhus, och de fattiga och sjuka skulle också bespisas på bästa vis denna dag.
Gillestugan låg bortom hospitsets trädgårdar, och folk tog vägen dit genom örtagården, ty den var vida berömd. Fru Groa hade låtit
98
