Det brann tre röda bål på vallen; svarta och brokiga slingrade sig kedjorna av dansande kring dem. Spelmännen sutto på uppstaplade kistor och gnedo sina gigor — de spelade och sjöngo en annan melodi i varje ring; det var alltför mycket folk för att det skulle kunna bli en gemensam dans. Det var redan duktigt skumt — norrut stod skogsåsens kam kolsvart mot den gulgröna himlen.
Inne under loftsvalen satt folk och drack. Några män sprungo genast fram, så snart de sex mörna från Nonneseter kommo nedför trappan. Munan Bårdson flög mot Ingeborg och lopp åstad med henne, och Kristin blev gripen om handleden — Erlend, hon kände redan igen hans hand! Han tryckte hennes i sin, så att deras ringar gnedo mot varandra och skuro in i köttet.
Han drog henne med sig till det yttersta bålet. Det var många barn i dansen där; Kristin fick en tolvårs pojke vid sin andra hand, och Erlend förde en liten spenslig halvvuxen mö.
Det var ingen som sjöng i den ringen just då — de gingo och vaggade fram och tillbaka efter gigans låt. Så ropade någon att danske Sivord skulle sjunga en ny dans för dem. En lång, ljuslätt man med oerhört stora nävar steg ut framför kedjan och stämde upp sin visa:
Där trådes dans på Munkholm,
på vitan sand.
Där dansar Ivar, herr Jonsson,
vid drottningens hand
Kännen I Ivar, herr Jonsson?
Fiddlarna kunde icke melodien, de knäppte litet på strängarna,
och dansken sjöng ensam — han hade en stark och vacker röst.
Minnens I, danadrottning,
den sommardag
I fördens ut av Sverige
dem danskom till behag?
I fördens ut av Sverige
till Danemark in
med rödan gullkrona
och sorgefullt sinn.
Med rödan gullkrona
och sorgefullt sinn —
Minnens I, danadrottning,
I varen först min?
Gigorna sjöngo med igen, de dansande gnolade den nylärda låten och stämde in i omkvädet.
