»Din farbror har givit mig lov att jaga här till tidsfördriv», sade Erlend. »Och hundarna äro Åsmunds — de spårade upp mig i morse.» Han smekte dem, och tog den lilla flickan på armen. »Du känner mig du, Ragndid? Men du skall icke säga I haven talt med mig, så får du detta av mig» — han tog fram ett knyte med russin och gav barnet. »Jag hade ärnat giva dem åt dig», sade han till Kristin. »Tror du barnet kan tiga?»
De talade hastigt och leende bägge två. Erlend var klädd i en kort och trång brun tröja och hade en liten röd sidenmössa nedtryckt över sitt svarta hår — han såg så ung ut, han skrattade och skämtade med barnet, men alltemellanåt tog han Kristins hand och tryckte den, så det gjorde ont.
Han talade om ledingsryktena och var glad: »Det blir lättare för mig då att återvinna kungens vänskap», sade han. »Då blir allting lättare», sade han häftigt.
Till sist sutto de på en äng ett stycke upp i skogen. Erlend hade barnet i knät; Kristin satt vid hans sida, i det skylande gräset lekte han med hennes fingrar. Han sköt in i hennes hand tre guldringar, som voro hopknutna med ett snöre:
»Sedan», viskade han, »skall du få så många som dina händer kunna bära —»
»Jag skall vänta på dig här på denna ängslyckan var dag vid denna tiden, så länge du är på Skog», sade han, när de skildes. »Så får du komma om du kan.»
Dagen efter reste Åsmund Björgulfson med hustru och barn till Gyrids ättegård i Hadeland. De voro uppskrämda av ledingsryktena, skräcken satt ännu i folket omkring Oslo, sedan hertig Eriks härjningståg ditin något år förut. Åsmunds gamla mor var så rädd, att hon ville söka en fristad i Nonneseter — hon var också för svag för att färdas med de andra. Kristin skulle därför stanna på Skog hos den gamla — hon kallade henne farmor — till Åsmund kom tillbaka från Hadeland.
Vid middagstid, när folket på gården vilade, gick Kristin till det loft där hon sov. Hon hade haft med sig litet kläder i en skinnsäck, och nu bytte hon dräkt, medan hon småsjöng för sig själv.
Fadern hade givit henne en klänning av tjockt, österländskt bomullstyg, himmelsblått med ett tätt, rött blomstermönster; den tog hon nu på sig. Hon borstade och kammade ut sitt hår och band upp det från ansiktet med röda sidenband, spände ett rött sidenbälte tätt om sitt liv och satte Erlends ringar på sina fingrar, alltmedan hon undrade om han skulle finna henne fager.
De två hundarna som varit med Erlend i skogen hade hon haft liggande på loftet om natten — nu lockade hon dem med sig. Hon smög sig utomkring husen och tog samma stig upp genom utmarken som dagen förut.
Skogsängen låg enslig och stilla i brännande middagssol; det dof-
