tade hett av granskogen, som inneslöt den på alla kanter. Solen stack, och den blå himlen blev underligt tät och hård nedemot trädtopparna.
Kristin satte sig i skuggan invid skogsbrynet. Hon blev ej misslynt över att Erlend icke var där; hon var viss på att han skulle komma, och det beredde henne en egen glädje att få sitta här ensam en stund och att vara förstkommen.
Hon lyssnade till det sakta surret av småliv över det gula, svedda gräset, rev av några torra, kryddoftande blommor, som hon kunde nå utan att röra mer än handen; hon snurrade dem mellan fingrarna och luktade på dem — med vidöppna ögon satt hon och sjönk in i ett slags dvala.
Hon rörde sig icke, då hon hörde en häst inne i skogen. Hundarna morrade och reste nackhåren — så skuttade de uppåt över ängen, skällande och svansviftande. Erlend hoppade av hästen i skogsbrynet, släppte den med ett slag på länden och sprang nedåt mot henne med hundarna, som hoppade upp omkring honom. Han grep dem om nosen med båda händer och kom ned mot henne mellan de två älggrå, vargliknande djuren. Kristin log och räckte fram handen utan att resa sig.
En gång, medan hon såg på det svartbruna huvudet som låg i
hennes knä, mellan hennes händer, steg plötsligt ett minne upp
inom henne. Det avtecknade sig klart och fjärran, som en gård
långt borta på sluttningen av en ås med ens kan framträda klart
ur molnskuggorna, när en solstrimma träffar den under en dag
med ombytligt väder. Och det var som vällde där upp i hennes
hjärta all den ömhet Arne Gyrdson hade bett om en gång, när
hon ännu icke fattade hans ord. Ångestfullt häftigt drog hon
mannen intill sig och lade hans ansikte mot sitt bröst, kysste honom,
som om hon var rädd han skulle tagas ifrån henne. Och när hon
såg hans huvud där på sin arm, tyckte hon det var som att ha ett
barn i famnen — hans ögon gömde hon med sin ena hand och
strödde små korta kyssar ned på hans mun och kind.
Solskenet hade förvunnit från ängen — den tunga färgen över skogstopparna hade tätnat till blått mörker över hela himlen; här och var syntes små kopparröda ljusstrimmor likt brandrök i skyn. Bayard kom nedåt mot dem, gnäggade högt en gång och stod orörlig och stirrade. Strax därefter blänkte den första blixten till, och tordönet följde strax, icke långt borta.
Erlend steg upp och tog fast hästen. Det låg en gammal lada längst ned på ängen; de gingo dit, han band Bayard strax innanför dörren vid något bjälkverk. Borterst i ladan låg det hö, Erlend bredde ut sin kappa, och de satte sig där med hundarna vid sina fötter.
Snart efteråt stod regnet som ett förhänge för dörröppningen.
108
