Det susade i skogen och piskade i backen — om en liten stund måste de flytta sig längre in för takdroppet. Var gång det blixtrade och dånade viskade Erlend:
»Är du icke rädd, Kristin?»
»Litet —» viskade hon tillbaka och tryckte sig intill honom.
De visste ej hur länge de setat — ovädret hade gått över nog så
hastigt — det åskade långt borta, men solen sken utanför dörren
på det våta gräset, och de glittrande dropparna föllo färre och färre
från taket. Den söta hödoften i ladan blev starkare.
»Nu måste jag gå», sade Kristin, och Erlend svarade: »Det måste du väl» Han tog om hennes fot: »Du blir våt — du får rida, och jag får gå — ut ur skogen —» han såg så underligt på henne.
Kristin skalv — hon tyckte det måste vara för att hennes hjärta slog så — hon var kall och svettig om händerna. När han kysste hennes nakna hud ovanför knäet, försökte hon kraftlöst att skjuta undan honom. Erlend lyfte sitt ansikte ett ögonblick — hon kom att minnas en man som hade fått mat i klostret en dag: han hade kysst brödet de räckte honom. Hon sjönk bakåt med öppna armar och lät Erlend göra som han ville.
Hon satt stel och rak, när Erlend lyfte huvudet från sina armar.
Han reste sig häftigt på armbågen:
»Se icke ut så där — Kristin!»
Hans röst skar som en ny vild smärta i Kristins sinne — han var ju icke glad — han också var olycklig —!
»Kristin, Kristin —»
»Tänker du jag lockat dit hitut till mig i skogen, för det jag ville dig detta och ville ta dig med våld?» frågade han strax efteråt.
Hon strök över hans hår och såg icke på honom:
»Våld var det väl ej — du hade väl låtit mig gå som jag kommit, om jag bett dig», sade hon sakta.
»Jag vet icke», svarade han och gömde ansiktet i hennes knä.
»Tänker du jag skall svika dig?» frågade han häftigt. »Kristin — jag svär dig vid min kristna tro — må Gud svika mig i min sista stund, om jag icke blir dig trogen intill döden —»
Hon kunde ej säga något, hon bara strök över hans hår om och omigen.
»Nu är det väl tid jag går hem?» frågade hon till slut, och hon tyckte hon väntade i dödsångest på hans svar.
»Det är väl det», svarade han mörkt. Han reste sig fort, gick bort till hästen och började lösa tyglarna.
Då reste hon sig också. Långsamt, matt och förkrossad, förstod hon — hon visste ej vad hon väntat att han skulle göra — sätta henne upp på hästen och ta henne med sig, så hon skulle slippa att gå tillbaka till andra människor? Det var som hela hennes kropp
