Hon märkte, att fru Groa icke tyckte om detta — det var föga vänskap mellan minoriterna och de övriga klosterna i biskopsstiftet. Och abbedissan blev icke blidare, när hon hörde vem som var Kristins vän. Hon sade att denna broder Edvin var en tvivelaktig gudsman — strök alltid omkring på landsbygden och ville terminera i främmande biskopsstift. Allmogen höll honom mångenstädes för en helig man, men han tycktes icke fatta att en franciskans första plikt var lydnad mot överordnade. Han hade skriftat stigmän och bannlysta, döpt deras barn och sjungit dem i jorden utan att spörja om lov — dock hade han väl syndat lika mycket av oförstånd som av trots, och han hade tålmodigt burit de botövningar som blivit honom pålagda för dessa sakers skull. Man hade också överseende med honom för det han var duktig i sitt hantverk — men också under utövandet av detta hade han kommit i strid med folk; biskopens bildmästare i Bergen ville icke tåla att han kom och arbetade där i stiftet.
Kristin dristade spörja var han var kommen ifrån, denne munken med det onorska namnet. Fru Groa var upplagd att samtala; hon berättade att han var född i Oslo, men hans far var en engelsman, Richard plåtmästare, som gift sig med en bonddotter från Skogheimshärad och blivit bofast i staden — två bröder till Edvin voro ansedda vapensmeder i staden. Men denne den äldste av plåtmästarens söner hade varit en ostadig sälle i alla sina dagar. Till klosterlivet hade han nog haft håg från barndomen; han hade gått in hos gråbröderna på Hovedön strax han uppnått föreskriven ålder. De skickade honom till ett kloster i Frankrike för att utbildas — han hade goda gåvor; därutifrån hade han genomdrivit att han fick träda ut ur cisterciensernas och in i minoriternas orden. Och den gången då bröderna egenmäktigt togo sig för att bygga sin kyrka österut i ängsmarkerna, mot biskopens bud, då hade broder Edvin varit en av de värsta och stridigaste — ja, han hade med en hammare halvt slagit ihjäl en av de män biskopen sände för att avbryta arbetet.
Det var länge sedan någon människa talat så mycket med Kristin på en gång, så när fru Groa sade att nu kunde hon gå, böjde den unga sig och kysste abbedissans hand vördnadsfullt och innerligt; tårarna kommo henne i ögonen med detsamma. Men fru Groa, som såg att hon grät, trodde det var av sorg — och så sade hon att kanske skulle Kristin i alla fall få gå ut någon gång och hälsa på broder Edvin.
Och några dagar senare blev hon varskodd om att några av klostrets folk hade ett ärende till kungsgården, då kunde de på samma gång följa henne ut till bröderna där utanför staden.
Broder Edvin var hemma. Kristin hade ej trott hon skulle kunna bli så glad över att se någon människa än Erlend. Den gamle mannen satt och strök hennes hand, medan de samtalade — tackade
