där i kyrktrappan i Hamar —. Jag hörde en sägen en gång i utlandet, om en munk som icke kunde tro att Gud älskade oss alla, usla syndare — Då kom en ängel och rörde vid hans ögon, och han såg en sten på havets botten, och under stenen levde ett blint, vitt, naket djur, och han såg på det, tills han fick det kärt, för att det var så litet och skröpligt. När jag såg dig sitta där så liten och bräcklig inne i det stora stenhuset, då tänkte jag det var nog rimligt att Gud älskade slika som dig, fager och skär var du, men ändå behövde du värn och hjälp. Jag tyckte jag såg att hela kyrkan med dig inuti låg på Guds utsträckta hand —»
Kristin sade sakta:
»Vi ha bundit oss vid varandra med de dyraste eder — och jag har hört att slikt samlöfte helgar vårt förbund inför Gud lika fullt som om våra föräldrar givit oss åt varandra.»
Men munken svarade bedrövad:
»Jag förstår, Kristin, att någon talat med er om den kanoniska rätten, någon som icke känner den till fyl!est. Du kunde icke bortsvärja dig åt denne mannen utan att synda mot dina föräldrar; dem hade Gud satt över dig, innan du mötte honom. Och är det ej en sorg och en skam för hans fränder också, om de få veta att han lockat dottern till en man som fört sköld med heder alla år — trolovad var du också. Jag förstår att du icke tror du har syndat så mycket — men du törs ej bikta detta för din sockenpräst. Och menar du att du är så gott som gift med denne mannen, varför satte du då icke på dig en hustrus sida huvudkläde, utan går med blottat hår bland de unga mörna, som du icke har stor gemenskap med mera — för du har väl dina tankar mest på annat håll än de nu?»
»Jag vet icke var de har sina tankar jag», sade Kristin trött. »Sant är att alla mina tankar äro hos den mannen jag längtar efter. Vore det ej för fars och mors skull, så skylde jag gärna mitt hår i denna dag — jag skulle ej bry mig om att jag kallades frilla, bara jag fick heta hans.»
»Vet du om denne man har i sinnet att handla så mot dig att du kan heta hans med heder en dag?» frågade broder Edvin.
Då talade Kristin om allt som förefallit mellan Erlend Nikulausson och henne. Medan hon talade, tyckte hon sig ej längre minnas att hon någonsin tvivlat på utgången av det hela.
»Förstår du ej broder Edvin», utbräst hon, »vi voro ej herrar över oss själva! Gud hjälpe mig, om jag mötte honom härutanför när jag går från dig, så gick jag med honom, om han bad mig — Du kan då väl veta att jag hunnit se nu att det finns fler mäniskor som syndat än vi. Medan jag gick hemma, kunde jag ej fatta att något kunde få slik makt över människorna att de glömde fruktan för synden, men nu har jag då sett så mycket som det, att kan man icke gottgöra det man syndar i åtrå eller vrede, då måtte
