Så sade hon till Simon Darre — han stod tätt bredvid:
»Det var nog för hett för mig — här brinna så många ljus — och jag är ovan att dricka så mycket vin —»
»Är du bra nu då?» frågade Simon. »Du skrämde folk. Kanske du vill jag skall följa dig hem nu?»
»Vi får väl vänta, tills dina föräldrar gå», sade Kristin lugnt. »Men sätt dig här — jag orkar ej dansa mera.» Hon klappade på hyendet vid sin sida — så sträckte hon ut sin andra hand mot Erlend:
»Sätt er här, Erlend Nikulausson, jag fick ej framfört hälsningen till er. Ingeborg sade nu på sista tiden att nu trodde hon I rent haden glömt bort henne.»
Hon såg att han hade mycket svårare att återfå fattningen än hon — då kostade det henne stor möda att hålla tillbaka det lilla ömma leende som ville fram kring hennes mun.
»I fån tacka mön för att hon minnes mig ännu», sade han stammande. »Jag var nu mest rädd hon hade förgätit mig.»
Kristin tvekade litet. Hon visste ej vad hon skulle säga, som kunde vara från Ingeborg, den flyktiga, och som Erlend dock kunde tyda rätt. Då steg det upp i henne en bitterhet för alla dessa månaders vanmakt, och hon sade:
»Käre Erlend, kunnen I tänka att vi mör skulle glömma den man, som så tappert värjde vår heder —»
Hon såg att han blev som om hon slagit honom — hon ångrade det strax. Då frågade Simon vad detta var. Kristin berättade honom om sitt och Ingeborgs äventyr i Eikebergsskogen. Hon märkte att det föga behagade Simon. Då bad hon honom gå och fråga fru Angerd och höra om de ej snart skulle bryta upp; hon var i alla fall trött. När han gått, såg hon bort på Erlend.
»Det är underligt», sade han lågmält, »att du är så rådsnar — det hade jag icke tänkt om dig.»
»Jag har måst lära mig att dölja, kan du väl veta», sade hon mörkt.
Erlend andades tungt, han var mycket blek ännu.
»Det var alltså på det viset?» viskade han. »Du hade ju lovat att vända dig till mina vänner, om detta skulle hända. Gud vet att jag tänkt på dig var dag med undran om det värsta skulle ha skett —»
»Jag vet vad du menar med det värsta», sade Kristin kort. »Du behöver ej frukta det. Värst tycktes mig att du ej sände mig ett enda ord till hälsning — kan du icke förstå, att jag går där bland nunnorna som en vilsen fågel —?» Hon avbröt sig, ty hon kände att tårarna ville fram.
»Är det därför du är samman med Dyfrinsfolket nu?» frågade han. Då blev hon så bedrövad att hon ej förmådde svara.
126
