utskänker öl; då får man icke vara rädd varken för synden eller svennerna i staden — men jag vill ej låna hus till det att du skall bli sviken innanför mina dörrar.»
Kristin stannade, röd i ansiktet. Hon kände en så underlig sveda och blygsel för Erlends skull. Kvinnan sade:
»Jag skall följa dig tillbaka till klostret, Kristin — men du får ge mig litet för mitt omak — riddaren lovade mig stor lön, men jag har varit fager en gång jag också och blev sviken själv. Och så kan du gärna komma ihåg mig i din bön i kväll — de kalla mig Brynhild Fluga.»
Kristin drog en ring av sitt finger och gav kvinnan:
»Det var hederligt gjort av dig, Brynhild — men är mannen min frände Erlend Nikulausson, så har jag intet att frukta; han vill att jag skall förlika honom med min farbror. Du kan vara utan ånger — men tack skall du ha, för att du varnade mig.»
Brynhild Fluga vände sig bort för att dölja ett leende.
Hon förde Kristin genom gränderna bakom Klemenskyrkan och norrut åt floden till. Här lågo några smågårdar för sig själva nere på sluttningen mot älven. De gingo in mellan några gärdesgårdar, och där kom Erlend emot dem. Han såg sig om åt alla sidor, så tog han av sig kappan, slog den om Kristin och drog ned hättan över hennes ansikte:
»Vad tänker du om denna utväg?» frågade han fort och lågmält. »Tycker du jag gör orätt? — men jag måste få tala med dig.»
»Det kan väl föga gagna oss att tänka på vad som är galet och vad som är riktigt», sade Kristin.
»Tala ej så», bad Erlend. »Jag har skulden — Kristin, jag har längtat efter dig var dag och var natt», viskade han tätt intill henne.
Det gick en skälvning genom henne, när hon en kort sekund mötte hans ögon. Hon kände sig brottslig, för att hon tänkt på något annat än kärleken till honom, när han såg så där på henne.
Brynhild Fluga hade gått i förväg. Erlend frågade, när de kommo in på gården:
»Vill du att vi gå in i stugan, eller skola vi talas vid uppe på loftet?»
»Som du vill», svarade Kristin.
»Det är kallt däruppe» sade Erlend sakta. »Vi måste lägga oss i sängen —» och Kristin nickade bara.
I detsamma han stängt dörren bakom dem, var hon i hans armar. Han böjde henne hit och dit som en vidja, förblindade och kvävde henne med kyssar, medan han otåligt rev båda kapporna av henne och slängde dem på golvet. Så lyfte han flickan i den ljusa klosterdräkten upp mot sin skuldra och bar henne bort i
128
