sängen. Skrämd av hans våldsamhet och av sin egen plötsliga åtrå efter mannen, omfamnade hon honom och gömde sitt ansikte vid hans hals.
Det var så kallt på loftet att de kunde se sin egen andedräkt som en rök mot det lilla ljuset, som stod på bordet. Men det var rikligt med täcken och fällar i sängen, överst en stor björnhud, och den drogo de ända upp över ansiktet. Hon visste ej hur länge hon legat så, sluten i hans armar, då Erlend sade:
»Nu måste vi tala om det som skall sägas, Kristin min — jag törs snart icke låta dig stanna längre.»
»Jag törs bli här hela natten, om du vill», viskade hon intill honom.
Erlend tryckte sin kind mot hennes:
»Då vore jag nog icke din vän. Det är galet som det är, men i var mans mun skall du dock icke komma för min skull»
Kristin svarade icke — men det sved till inom henne: hon förstod ej hur han kunde säga slikt, han som fått henne dit till Brynhild Flugas gård — hon visste ej hur hon kunde veta det, men hon förstod att det var ett illa beryktat ställe. Och han hade väntat att allt skulle gå som det gått, ty han hade haft ett krus med mjöd stående innanför sängtjället.
»Jag har nog tänkt», sade Erlend igen, »att blir det ej annan råd, så får jag hämta dig med våld och rymma till Sverige — fru Ingeborg mottog mig väl i höstas och mindes frändskapen mellan oss. Men nu får jag svida för mina synder — jag har rymt ur landet förr, som du vet, och jag vill icke du skall nämnas som den andras vederlike.»
»Tag mig hem med dig till Husaby», sade Kristin sakta. »Jag uthärdar ej att gå skild från dig och vara bland mörna i klostret. Både dina och mina fränder skulle väl vara så rimliga att de läte oss komma samman och få förlika oss med dem
Erlend tryckte henne hårt intill sig och stönade:
»Jag kan icke föra dig till Husaby, Kristin.»
»Varför kan du ej det?» frågade hon sakta.
»Eline kom dit i höstas, sade han om en stund. »Jag får henne icke från gården», fortsatte han häftigt, »icke utan att jag bär henne med våld ned i släden och kör bort henne, och jag tyckte ej jag kunde det — hon hade tagit båda barnen med sig —»
Kristin kände det som om hon sjönk och sjönk. Med en röst, som var skör av rädsla, sade hon:
»Jag trodde du var skild från henne, jag —»
»Så trodde jag också», svarade Erlend kort. »Men hon hade nog sport ute i Österdalen, där hon var, att jag skulle tänka på giftermål. Du såg den mannen jag var samman med på julgillet — det var min fosterfar, Bård Peterson till Hästnäs. Jag for till honom,
