när jag kom från Sverige, jag var hos min frände Heming Alvson i Saltviken också; jag talade med dem om, att nu ville jag gifta mig och bad dem om hjälp. Det hade Eline fått höra —
Jag bad henne kräva vad hon ville för sig och barnen — men Sigurd, husbonden hennes, väntas icke leva vintern ut — och då kan ingen neka oss att sammanleva —
Jag låg i stallet med Haftor och Ulv, och Eline låg i stugan i min säng. Jag tänker svennerna mina skrattade gott bakom min rygg —»
Kristin kunde ej säga ett ord. Om en stund började Erlend igen:
»Du förstår, den dagen fästeölet är drucket mellan oss två, må hon väl fatta, att det icke gagnar henne — hon har ingen makt över mig mera —
Men det är illa med barnen. Jag hade icke sett dem på ett år — de äro fagra — och föga kan jag göra för att trygga deras villkor. Det hade ej hulpit dem stort om jag kunnat gifta mig med modern.»
Tårarna började rinna utför Kristins kinder. Då sade Erlend:
»Hörde du vad jag sade att jag talat med mina fränder? Ja, de voro nöjda med att jag ville gifta mig. Så sade jag att det var dig jag ville ha och ingen annan —»
»Tyckte de icke om det då?» frågade Kristin till sist försagd.
»Förstår du ej», sade Erlend mörkt, »att de icke kunde säga annat än en sak — de kunna icke och de vilja icke rida med mig till din far, innan detta avtalet mellan dig och Simon Andresson blivit återtaget. Det har ej blivit lättare för oss Kristin, genom att du firat jul med Dyfrinsfolket.»
Kristin miste alldeles modet och grät stilla. Hon hade nog känt att det var något som var orätt och ohederligt i hennes kärlek, och nu såg hon att skulden var hennes.
Hon skakade av köld, när hon strax därefter steg upp och Erlend satte båda kapporna på henne. Det var alldeles mörkt ute nu, och Erlend följde henne till Klemens’ kyrkogård; så förde Brynhild henne resten av vägen till Nonneseter.
VII
Veckan efteråt kom Brynhild Fluga med bud att kappan var färdig, och Kristin gick med henne och var hos Erlend i loftstugan som sist.
När de skildes, gav han henne en kappa, »så du har något att visa i klostret», sade han. Den var av blå sammet, invävd med rött silke, och Erlend frågade om hon kunde se att det var samma färger som i den klänningen hon burit den där dagen i skogen. Kristin undrade själv över, att hon kunde bli så glad för att han sade
130
