skulle varit orätt mot dig så snart efter. Nu ser jag du ej hade behövt lång tid för att glömma — nu — nu — nu —»
»Nej», sade Kristin stilla. »Jag förstår det, Simon, nu kan jag icke vänta att du skall vara min vän längre.»
»Vän!» — Simon skrattade kort och underligt. »Tarvar du min vänskap nu då?»
Kristin rodnade.
»Du är man du», sade hon stilla, »och gammal nog nu — du råder själv över ditt giftermål —»
Simon såg skarpt på henne. Så skrattade han som förut:
»Jag förstår. Du vill jag skall säga, det är jag som — Jag skall ta skulden på mig för avtalsbrottet?
Är det så att du är fast i ditt beslut — vill och vågar du fresta att föra din sak igenom — så skall jag göra det», sade han sakta. »Hemma hos mina fränder och inför alla dina — utom en. Din far måste du ju säga sanningen, sådan som den är. Vill du, så skall jag bära fram ditt ärende inför honom och göra det så skonsamt jag kan för dig — men Lavrans Björgulfson skall veta att jag aldrig velat rygga ett ord av vad jag sagt till honom.»
Kristin hakade sig fast med båda händerna vid bänkens kant; detta tog henne hårdare än allt annat Simon Darre sagt. Blek och rädd såg hon förstulet upp på honom.
Simon reste sig:
»Vi få gå in nu», sade han. »Jag tänker vi ha blivit frusna bägge två, och systern sitter och väntar med nyckeln. — Jag skall ge dig en vecka att tänka på saken — jag har några ärenden i köpstaden. Jag kommer hit och talar med dig, före min avfärd, men du tör näppeligen bry dig om att se mig dessförinnan.»
VIII
Kristin sade sig att nu var då detta gjort! Men hon kände sig dödstrött, utpinad och sjuk av längtan efter Erlends famn.
Hon låg vaken större delen av natten, och hon beslöt göra det hon förr aldrig vågat tänka på — sända bud till Erlend. Det var ej lätt att finna någon som kunde gå det ärendet åt henne Leksystrarna gingo aldrig ut ensamma, och hon kände ingen hon kunde tänka sig skulle vilja det heller; de män som utförde arbetet vid gården voro äldre folk och kommo sällan i närheten av nunnornas bostad utom för att tala med abbedissan själv. Det var bara Olav — han var en halvvuxen pojke, som arbetade i trädgårdarna; han var fru Groas fosterson, alltsen han hittats nyfödd en morgon på kyrktrappan. Folk sade att hans mor var en av leksystrarna; hon skulle ha vigts till nunna, men sedan hon
136
