suttit i mörkstugan i sex månader — för grov olydnad hette det, och det var vid den tid då barnet blivit funnet — hade hon fått leksysterdräkt och hade sedan dess arbetat i ladugården. Kristin hade ofta tänkt på syster Ingrids öde under dessa månader, men hon hade haft föga tillfälle att tala med henne. Det var vågsamt att lita på Olav — han var ju bara barnet, och fru Groa och alla nunnorna skämtade och pratade med pojken, närhelst de sågo honom. Men Kristin tänkte hon hade ju ej stort att vedervåga numera. Och ett par dar senare, när Olav skulle till staden en morgon, fick Kristin honom till att bära det budet åt henne ut till Akersnäs att Erlend måste finna på råd, så de kunde träffas ensamma.
Samma eftermiddag kom Ulv, Erlends egen sven, till samtalsluckan. Han sade att han var i tjänst hos Asmund Björgulfson och skulle be från sin herre att brorsdottern finge gå ned i staden litet, ty Åsmund hade ej tid att komma upp till Nonneseter. Kristin tänkte att detta måste väl gå galet — men när syster Potentia frågade om hon kände budbäraren, svarade hon ja. Så gick hon med Ulv till Brynhild Flugas gård.
Erlend väntade henne på loftet — han var uppskrämd och i spänning, och hon förstod strax att nu var han åter rädd för det som han tycktes frukta mest av allt.
Alltid skar det så i henne att han skulle vara så hjärtängslig för att hon kunde få ett barn — när de nu icke kunde hålla sig från varandra. Uppjagad som hon var denna kväll, sade hon det till honom nu — ganska häftigt. Erlend blev mörkröd i ansiktet, han sänkte huvudet och lade det mot hennes axel:
Du har rätt», sade han. »Jag får försöka att låta dig vara, Kristin — icke sätta din lycka på spel. Om du vill —»
Hon slog armarna om honom och log, men han tog henne hårt om livet, tvang henne ned på bänken och satte sig själv på andra sidan om bordet. Då hon räckte honom sin hand tvärsöver det, kysste han häftigt insidan av handen:
»Jag har prövat på mer än du», sade han häftigt. »Du skulle veta du, hur mycket det synes mig gälla för oss båda, att vi kunna bli gifta med all heder —»
»Då skulle du icke tagit mig», sade Kristin.
Erlend gömde sitt ansikte i handen,
»Nej, Gud give jag icke gjort dig denna orätt!» sade han.
»Det önskar varken du eller jag», sade Kristin och log övermodigt. Och bara jag kan bli förlikt och få fred till sist med min släkt och med Gud, så skall jag icke sörja, om jag måste gifta mig med håret betäckt. Och bara jag får vara hos dig, så tycker jag ofta jag skulle kunna vara freden förutan och —»
»Du skall bära hedern in i min gård igen», sade Erlend, »och icke jag draga dig ned i min vanheder.»
