Han såg sig rådlös omkring: »Här är intet ställe där du kan gömma dig — utom i sängen —»
»Det skulle näppeligen gagna något, om jag det gjorde», sade Kristin. Hon hade rest sig upp, hon talade mycket lugnt, men Erlend såg att hon skalv. »Du får låsa upp», sade hon som förut. Simon hamrade på dörren igen.
Erlend gick bort och drog från regeln. Simon trädde in, han bar ett draget svärd i handen men stötte det strax tillbaka i skidan. En stund stodo de tre och sade ingenting. Kristin skalv, men likväl kände hon i första ögonblicket en underlig vällustig spänning — djupt i henne reste sig något och vädrade förväntansfullt kamp mellan de två männen — och hon andades ut ett djupt andetag: här var slutet på dessa ändlösa månaders tysta väntan och trånad och ångest. Hon såg från den ene till den andre, blek och blankögd — då brast hennes spänning i en ofattlig, frysande förtvivlan. Där var mera av kall ringaktning än av harm eller svartsjuka i Simon Darres ögon, och hon såg på Erlend att han bakom sin trotsiga uppsyn kände brännande blygsel. Det dagades för henne hur andra män skulle döma om honom, som låtit henne komma till ett sådant ställe, och hon förstod att det var som om han fått ett slag i ansiktet; hon visste att han brann av begär att draga svärdet och rusa på Simon.
»Varför har du kommit hit, Simon?» ropade hon högt och ångestfullt.
Båda männen vände sig mot henne.
»För att hämta dig hem», sade Simon. »Här kan du icke vara —»
»I haven ej något att säga mer över Kristin Lavransdotter», sade Erlend häftigt, »hon är min nu —»
»Det är hon väl», sade Simon kärvt, »och ett förnämligt brudhus har du fört henne till —» Han stod en stund och flämtade, så fick han makt med sin röst och talade lugnt: »Men det är nu så att jag är hennes fästman ännu — tills hennes far kan hämta henne. Och så länge aktar jag värna med udd och egg så mycket som kan bärgas av hennes heder — i folks omdöme —»
»Det behöver icke du, jag kan själv —», han blev röd som blod igen under Simons blick. »Tänker du jag låter hota mig av en slik pilt som du är!» brusade han upp och lade handen på svärdfästet.
Simon lade händerna på ryggen.
»Jag är icke så rädd av mig, så jag är rädd du skall tro jag är rädd!» sade han som förut. »Jag skall slåss med dig, Erlend Nikulausson, du kan ge dig djävulen i våld på det, om du icke låtit bedja om Kristin hos hennes far inom rimlig tid —»
»Jag gör det icke på ditt bud, Simon Andresson», sade Erend häftigt — rodnaden sköljde över hans ansikte igen.
