jag höra om den där svennen från din farbror. Jag visste att Åsmund är i Hadeland. Mycket listiga till att finna på råd ären I ej! — Hörde du vad jag sade?»
»Ja», sade Kristin. »Det var jag som sände Erlend bud att vi skulle mötas i Flugagården, jag kände kvinnan —»
»Åh tvi dig då! Åh, men du kunde ej veta vad hon är för en — och han —! Hör du», sade Simon hårt, »är det så att det kan döljas, då måste du dölja det för Lavrans vad du har kastat bort. Och kan du ej det, så får du fresta att spara honom det värsta av skammen!»
»Det var förunderligt en sådan omsorg du har om min far», sade Kristin skälvande. Hon försökte tala trotsigt, men rösten var bristfärdig av gråt.
Simon gick ett stycke. Så stannade han — hon skymtade hans anletsdrag, där de stodo ensamma mitt i dimman. Så hade han aldrig sett ut förr.
— »Jag har märkt det var gång jag varit hemma hos er», sade han — »I haven föga förstått, I , kvinnfolken hans, vad Lavrans är för en man! Rår icke på er, säger denne Trond Gjesling — han skulle väl ock bry sig om slikt, han som var ämnad till att råda över män! Han var ett hövdingaämne, han, som män skulle ha följt — med glädje! Det är icke tider för slika karlar nu — min far lärde känna honom vid Bågahus — Men det har ej blivit annat av än att han gått däruppe i dalen mest som en bonde. Alltför ung blev han bortgift — och mor din, med det sinnet hon har, var väl ej den som kunde göra det lättare för honom att gå där. Det är så att han har många vänner — men tror du han har en som kan stå vid hans sida? Söner har han ej fått behålla — det var I, döttrarna hans, som skulle bygga upp ätten efter honom — får han nu uppleva den dag då han ser att den ena mist hälsan och den andra hedern —»
Kristin tryckte händerna mot hjärtat — hon tyckte hon måste hålla om det för att göra sig så hård som hon behövde vara.
»Varför säger du detta?» viskade hon om en stund. »Du vill då varken äga eller veta av mig mera —»
»Det — vill jag väl — icke», sade Simon osäkert. »Gud hjälpe mig Kristin — jag minns dig den kvällen på loftet på Finsbrekken. — Men djävulen må hämta mig livslevande den dag jag åter tror på någon mö för hennes ögons skull!
— Lova mig att du icke återser Erlend förrän din far kommer», sade han, när de stodo vid porten.
»Det vill jag ej lova», svarade Kristin.
»Då skall han lova mig det», sade Simon.
»Jag lovar att icke träffa honom!» svarade Kristin fort.
»Den lilla hunden jag skickade dig en gång», sade Simon, innan de skildes, »den kan du låta dina systrar få — de äro så glada
