na — men hon hade ej sett det. Hon hade icke sett att hans hår blivit urblekt på några ställen och hade fått en roströd skiftning framme vid tinningarna — så som gult hår gör, när det grånar. Kinderna hade blivit torra och mera långdragna, så att musklerna i ansiktet lågo som strängar ned mot munnen; den ungdomligt vita och röda hyn hade blivit enfärgat väderbiten. Hans rygg var ej böjd, men i alla fall — skulderbladen hade fått en annan buktning under kappan. Hans steg voro lätta och fasta, när han gick emot henne med framsträckt hand, men det var dock ej de gamla mjuka och snabba rörelserna. — Det hade visst funnits där alltsammans i fjol också, hon hade bara inte sett det. Kanske hade där kommit till ett litet drag — av nedslagenhet — som gjorde att hon såg det nu. Hon brast i gråt.
Lavrans lade armen om hennes skuldra och stödde hennes kind mot sin hand.
»Så, så, lugna dig nu, barn», sade han milt.
»Ären I missnöjd med mig far?» frågade hon sakta.
»Det må du väl kunna förstå att jag är», svarade han men fortsatte att stryka henne över kinden. »Dock vet du väl så mycket som att du ej behöver vara rädd för mig», sade han sorgset. »Nej, nu måste du lägga band på dig, Kristin, blygs du ej att skicka dig så» — ty hon grät, så att hon måste sätta sig på bänken. »Vi vilja icke tala om dessa saker här, där folk går ut och in», sade han satte sig vid hennes sida och tog hennes hand. »Skall du ej spörja efter din mor — och dina systrar?»
»Vad säger mor om detta?» frågade dottern.
»Åh, det kan du väl tänka dig — men vi skola ej tala om detta nu», återtog han. »Hon mår bra eljest —» och han började berätta likt och olikt från gården därhemma, tills Kristin småningom blev lugnare.
Men hon tyckte bara att spänningen blev värre genom att fadern icke sade något om hennes avtalsbrott. Han lämnade henne penningar att dela ut bland klostrets fattiga och gåvor att giva leksystrarna; själv gav han rikligt till klostret och till systrarna, och ingen i Nonneseter visste annat än att Kristin nu skulle fara hem till fästningsöl och bröllop. Den sista måltiden intogo de båda vid fru Groas bord i abbedissans eget rum, och fru Groa gav Kristin det bästa vitsord.
Men allt detta tog dock till sist en ända. Hon hade sagt sitt sista farväl till systrarna och vännerna vid klosterporten, Lavrans ledde henne till hennes häst och lyfte henne i sadeln. Det kändes så underligt att rida med fadern och svennerna från Jörundgård vägen nedåt till bron, där hon smugit i mörker; det var underligt att rida så hedrad och fri genom Oslos gator. Hon tänkte på deras ståtliga bröllopsfärd, som Erlend så ofta talat om — hennes hjärta blev tungt; det hade varit bättre om han fört henne bort med
