»Du har vållat många sorg och harm med detta påfund, dotter min — men det vet du, att ditt väl ligger mig mest om hjärtat — Gud hjälpe mig, det vore nog så, vad du än gjorde — Han och hans milda moder hjälpa oss nog, så detta vändes till det bästa. — Gå nu och se till att du får sova gott!»
Sedan han lagt sig, tyckte Lavrans han hörde ett svagt ljud av gråt från den andra väggen, där dottern låg. Men han låtsade sova. Han hade ej hjärta att nämna något för henne om sin farhåga att nu skulle också det gamla skvallret om henne och Arne och Bentein grävas upp igen, men det låg honom tungt på sinnet att det ej var stort han kunde göra för att hindra att barnets rykte fläckades bakom hans rygg. Och det värsta var att han tyckte hon hade till stor del vållat det själv med sin tanklöshet.
146
