med sin fästmö — satt ensam med henne eller visade sig för häftig —»
»Åh, jag undrar», sade Kristin, »om ungt folk som har varann kär icke glömmer sig någon endaste gång, utan alltid minnes det de gamla hålla för höviskt.»
»Akta dig du, Kristin», sade modern, »så att du aldrig glömmer det.» Hon satt tyst en stund. »Det är nog så, förstår jag, att din far är rädd du har vänt din håg till en man som han ogärna vill giva dig åt.»
»Vad har min farbror sagt?» frågade Kristin ett ögonblick därefter.
»Icke annat», sade modern, »än att Erlend av Husaby har bättre än rykte. Ja, han har nog bett Åsmund lägga in ett gott ord för honom hos Lavrans. Din far blev föga glad, när han hörde detta.»
Men Kristin satt strålande. Erlend hade talat med hennes farbror. Och hon som lagt det så tungt på sinnet att han icke lät höra av sig.
Då sade modern igen:
»Nu är det så, att Åsmund nämnde något om ett tal som gått i Oslo, att denne Erlend skulle ha hängt däruppe på vägarna kring klostret och att du gått ut och talat med honom vid gärdesgårdarna.»
»Nå, än sedan?» frågade Kristin.
»Åsmund tillrådde ju detta giftet, förstår du», sade Ragnfrid. »Men då blev Lavrans vredare än jag minns mig ha sett honom. Han sade att en giljare som gick den vägen till hans dotter skulle finna honom med svärd i hand. Vanhedrande nog var det hur vi ställt oss med Dyfrinsfolket, men hade Erlend lockat dig att ränna på vägarna med honom i mörkret, och det medan du var i ett nunnekloster, så tog han det för fullgott tecken att slik husbonde var du bättre tjänt med att slippa.»
Kristin knäppte händerna hårt i knät — färgen kom och gick i hennes ansikte. Modern lade ena armen om hennes liv — men Kristin vred sig från henne och skrek, utom sig av sinnesrörelse:
»Låt mig vara, mor. Vill du känna efter om jag blivit drygare i midjan kanhända —?»
Nästa ögonblick steg hon upp och tryckte handen mot kinden — förvirrad såg hon ned i moderns gnistrande ögon. Ingen hade slagit henne, sedan hon var litet barn.
»Sätt dig», sade Ragnfrid. »Sätt dig» återtog hon, så att dottern lydde. Modern satt tyst en stund, när hon talade, var hennes röst osäker.
»Jag har nog sett, Kristin, att mycket har du aldrig hållit av mig. Jag tänkte, kanhända var det för du trodde jag icke älskade dig så mycket — icke som din far älskar dig. Jag lät det vara — jag tänkte, när den tid kommer att du själv har fött barn, skall du väl förstå. —
150
