När jag ännu ammade dig, var det redan så att om Lavrans kom i närheten, då släppte du bröstet och sträckte dig mot honom och log, så mjölken rann över läpparna på dig. Lavrans tyckte det var nöjsamt — och Gud vet att jag unnade honom det; jag unnade också dig det, att din far lekte med dig och skrattade, var gång han såg dig. Jag tyckte själv det var synd om dig, du lilla liv, att jag icke kunde höra upp med all den gråten. Jag tänkte mera på om jag skulle mista dig också, än jag gladde mig åt att jag hade dig. Men det vet Gud och Jungfru Maria att jag älskade dig nog icke mindre än Lavrans gjorde.»
Tårarna runno ned över Ragnfrids kinder, men hennes ansikte var alldeles lugnt och hennes röst likaså:
»Gud vet jag bar aldrig agg till honom eller dig för den vänskap som var mellan er. Jag tänkte jag hade ej givit honom för mycken glädje, under de år vi levat samman, jag var glad åt att han hade dig. Jag tänkte också att hade Ivar, min far, varit sådan mot mig —.
Det är många ting, Kristin, som en mor skulle ha lärt sin dotter att akta sig för. Jag tänkte det behövdes icke med dig, som följt din far alla dessa år — du skulle väl veta vad som är ärbart och rätt. Det du nämnde nyss — tror du jag kunde tänka att du skulle vilja göra Lavrans slik sorg!
Jag ville bara säga dig — jag önskar du måtte få en make som du kan hava kärlek till. Men då må du ställa dig med förstånd — icke låta Lavrans få den tanken att du valt dig en ofärdsman, eller en som icke aktar kvinnors fred eller heder. Ty åt en slik vill han icke giva dig — icke om det så gällde att fria dig från uppenbar skam. Då läte Lavrans hellre stålet skifta rätt mellan honom och den som ödelagt ditt liv —.»
Därmed reste modern sig och gick från henne.
II
Bartolomeusmässodagen, den tjugufjärde augusti, blev salig kung Håkons dotterson hyllad på Haugating. Bland de män som sändes dit från norra Gudbrandsdalen var Lavrans Björgulfson. Han hette kungsman sedan sin ungdom, men hade under alla dessa år sällan kommit i beröring med hirden, och det goda namn han vunnit under fälttåget mot hertig Erik hade han aldrig försökt draga nytta av. Han var icke heller hågad att fara till hyllningstinget men kunde ej draga sig undan. Ombudsmännen från Norddalen hade också i uppdrag att de skulle försöka få köpa säd söderut i landet och skicka den med fartyg till Raumsdalen.
Folket i bygderna var modlöst och fruktade för den tillstundande vintern. Det tycktes också bönderna vara illa att nu åter ett
