när de foro upp genom dalen till Nidaros; och de visade sin sockenpräst den allra största heder — han var deras närmsta granne och bodde på Romundgård. Men folk där i dalen tyckte eljest att gudsväldet stod dem dyrt nog i tionde, gods och penningar, så att de menade det icke tarvades att ålägga sig alltför mycken fasta och bön eller draga präster och munkar till huset, utom när man hade bruk för dem
För övrigt var Jörundgårdsfolket högt aktat och väl lidet, i synnerhet Lavrans, ty han var känd som en stark och modig man, men fridsäll, stillsam och rättsinnig, enkel i later men av höviskt väsen, en sällsport duktig jordbrukare och stor jägare; särskilt jagade han med iver varg och björn och allsköns skadedjur. Han samlade på få år mycken jord i sin ägo, men han var en god och hjälpsam husbonde för sina landbor.
Ragnfrid såg folk så föga till, att man snart slutade upp med att säga något vidare om henne. Första tiden sedan hon kommit hem till dalen, hade många förundrat sig, ty de mindes henne från den tid hon gick hemma på Sundbu. Fager hade hon aldrig varit, men då hade hon sett god och glad ut; nu hade hon fallit av så mycket, att man gott kunde tro hon var tio i stället för tre år äldre än mannen. Folk tyckte nog hon tog detta med barnen orimlig tungt, ty eljest hade hon det ju på alla vis bättre än de flesta hustrur — hon satt i stort välstånd och anseende, och förhållandet mellan henne och mannen var gott, såvitt folk kunde se: icke höll Lavrans sig till andra kvinnor, han rådförde sig mycket med henne i alla ärenden, och han sade henne ej ett omilt ord, antingen han nu var nykter eller drucken. Hon var då icke heller äldre än att hon kunde få många barn ännu, om Gud ville unna henne dem.
De hade ganska svårt för att få ungt folk i sin tjänst på Jörundgård, eftersom matmodern hade detta tunga sinne, och även därför att de höllo så strängt på alla fastetider. Annars hade folket det gott där på gården, och sällan gåvos onda ord eller aga; både Lavrans och Ragnfrid gingo också själva främst i allt arbete. Mannen var även gladlynt på sitt vis och kunde vara med i en dans eller vara försångare, när ungdomen lekte på kyrkvallen under vaknätterna. Men det var dock mest äldre människor som sökte sig till Jörundgård; dessa trivdes gott och stannade länge.
När barnet Kristin var sju år gammalt, hände det en gång att hon skulle få följa med sin far upp till deras säter.
Det var en vacker morgon något fram på sommaren. Kristin stod på loftet, där de sovo nu under sommartiden. Hon såg att solen sken därute, och hon hörde sin far och karlarna samtala nere på tunet — då blev hon så glad, att hon inte kunde stå stilla, medan modern klädde henne, utan hoppade och sprang mellan alla plagg hon fick på sig. Hon hade aldrig förr varit uppe i fjäl-
8
